Beck i god form
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-06-25
Beck - Levande begravd 
THRILLER Är nummer 26 också den sista Beck? Kanske.
Det är i varje fall en av de bättre i serien. Handlingen är koncentrerad och drar åt skräckfilmens krypande spänning. Bättre än förra episodens action och stora gester.
Det är otäckt redan från inledningen där Jessica Zandéns rollfigur känner sig hotad och förföljd. Titeln avslöjar vilken metod filmens mördare använder, och det blir flera krypande obehagliga sekvenser. Att låsas in i en kista och grävas ner är en klaustrofobisk mardröm som utnyttjas effektivt i filmer som ”Kill Bill”, och den här Beck har också några sådana scener.
”Levande begravd” gör sitt jobb som thriller.
Plus lite tid för humor . Ingvar Hirdwalls törstige granne har skruvats upp i någon sorts egen omloppsbana, men den unge osäkre polis som Måns Nathanaelson spelar har blivit en komisk boxboll för Gunvald Larssons mulliga macho. Det gör de bra.
De två åker bland annat tillsammans till en mc-klubb för att söka ledtrådar och Mikael Persbrandts rollgifigur skapar förstås en konfrontation. I Sjöwall-Wahlöös böcker är Gunvald Larsson en brutal buffel som Beck och den samvetsömme Kollberg ser ner på. I de här filmerna är det ofta hans misshandel och skjut först-filosofi som ger resultat.
Men den här gången är han mest en komisk krumelur, en grymtande grizzly som motvilligt ser hur den valpige kollegan hamnar i händelsernas centrum.
Om jag minns rätt är det första gången vi får se Martin Becks lägenhet placerad i sina kvarter vid Hornstull.
Intrigen lurar skickligt publiken. Fast med metoder som borde vara olagliga när det gäller pusseldeckare. Filmmakarna avleder uppmärksamheten och får alla att titta åt fel håll, ungefär som en fingerfärdig trollkarl. Och så dyker det upp något oväntat från en annan del av rummet.
Ett välgjort avsnitt i serien. Inga kopplingar till det som hände poliserna i förra filmen, en episod som kan stoppas in var som helst och ses fristående från alla andra.