Ett gripande och välspelat drama
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-12-10
Svinalängorna
DRAMA Förödmjukelse och sorg.
Ett barn som måste ta hand om sina föräldrar. Som försöker skydda sin yngre bror när allt bara blir värre i hemmet.
Den som läst Susanna Alakoskis starka roman känner igen berättelsen om flickan Leena som växer upp i 1970-talets Ystad med två alkoholiserade föräldrar. Boken har en styrka i språket och tonen, men Pernilla August lyckas skildra händelserna i drabbande bilder.
Halva filmen är dock ur en annan vinkel. Den vuxna Leena ser sin förfärliga barndom i minnesbilder. Allt sätter igång när den i dag lyckligt gifta tvåbarnsmamman får ett telefonsamtal från Ystad om att hennes mamma är döende. Hon lägger på luren och vill inte lyssna. Hennes man tvingar henne dock att åka med honom och barnen och det blir en resa där hon åter ser allt som hände, samtidigt som hon möter den svårt sjuka mamman.
Allt är mycket välspelat och gripande, inte minst av Tehilla Blad som unga Leena. Den som sett Millennium-filmerna har också sett den uttrycksfulla Tehilla Blad som en yngre version av Lisbeth Salander.
Noomi Rapace imponerar som en överlevare som konfronteras med all ångest hon försökt tiga ihjäl, och Ola Rapace har en övertygande charm som hennes make. Outi Mäenpää och Ville Virtanen är också mycket bra som som föräldrarna från Finland, i underläge språkligt och socialt.
Ibland är det svårt att förstå den vuxna kvinnans tystnad mot man och barn. Genom minnesbilder får biopubliken se allt det hon inte berättar för sina nära, och man undrar varför hon inte säger mer till mannen. Nu har hon några känslostarka utbrott som vi åskådare förstår, men som känns gåtfulla för man och barn. Men det är å andra sidan starka saker hon varit med om och som hon återupplever. Hon släpper till sist lös känslor efter många år av förnekelse och tystnad.
”Svinalängorna” är en gripande filmatisering som i bilder berättar lika slående som romanen.