Dataspelsaction det sprakar om

Jens Peterson

Scott Pilgrim
vs the world

helskärm

ACTION Så här ser berättarglädje ut.

Edgar Wright använder hela bioduken och filmens alla uttryck för att skildra den 22-årige hjältens liv. Som består av den visuella treenigheten av dataspel, serietidningar och indie­rock.

Wow crash bom och pratbubblor.

”Scott Pilgrim vs the world” lyckas, till skillnad från många, många andra, fånga serietidningars och dataspels bildspråk. Och energi. Det sprakar om filmen, och det går undan i klippningar som utan att bekymra sig växlar mellan verklighet och fantasi.

Man kan se det som en dagdröm. Man kan se det som olika världar likt ”Inception”, fast med humor och utan förklaringar.

Trovärdigt

”Scott Pilgrim vs the world” anstränger sig inte ett dugg för att vara realistisk, och lyckas därför blir en mycket trovärdig och samtida lägesbeskrivning.

Här är 2010 i den välbärgade västvärlden.

I detta fallet Toronto, Kanada.

När vi möter 22-årige Scott Pilgrim är han pinsamt förtjust inför sina kolleger i rockbandet över att han är tillsammans med en 17-årig flicka. Även om de då inte ens hållt hand.

Till och med hans lillasyster tycker han är pinsam.

Effektfyllda strider

Snart dras Scott dock till Ramona, jämnårig nyinflyttad amerikansk tjej med uppseendeväckande färgglatt hår och mystiskt förflutet. De trivs ihop, men strax dyker ett av hennes ex upp. Och utmanar Scott på duell. Det visar sig finnas ytterligare sex ex som Scott måste möta. Effektfyllda strider som trotsar tyngdlagen.

Det är inte bara dueller i dataspelsaction. Filmen har också rockband som utmanar varandra, och det är minst lika underhållande. Scott Pilgrim som basist i Sox Bob-omb, vars låtar är skrivna av Beck, battlar lika ögonbrynshöjande på bas som han gör med digitala vapen.

Kul från början

Edgar Wright har tidigare korsat genrer. Hans ”Shaun of the dead” är en romantisk komedi och en zombiefilm. Romkomzom. ”Hot fuzz” börjar som en sömning brittisk deckare på landsbygden och slår över till Hollywoodaction.

Här är det kul redan från vinjetten, där filmbolaget Universals logotyp visas med svajig upplösning. ”Seinfeld”-signaturen dyker upp när det blir sitcom en stund, och manuset är fyllt av referenser till Nintendo och annan populärkultur.

Farthållaren står på snabbare. Det är lekfullt och lustfullt, smittande charmigt.