Superstjärnan på blixtbesök
Publicerad 2014-08-31
Al Pacino har världspremiär på två filmer – som blivit sågade
VENEDIG. Två presskonferenser på raken. Två galapremiärer under en och samma kväll. För två filmer där den ena är gräsligare än den andra.
Undrar vad Al Pacino, 74, tyckte – egentligen – om sitt hektiska dygn på filmfestivalen …
Han är filmfestivalens allra största stjärna. Att båda hans premiärer lagts efter varandra samma kväll, hänger rimligtvis ihop med att han inte kan vara här mer än högst ett par dygn.
Filmerna har mottagits ytterst svalt.
I ”The humbling” spelar han en skådespelare i psykisk kris.
Han försöker bota det med att bli ihop med en ung (och från början lesbisk) kvinna. Greta Gerwig som spelar henne är – 31 år. Föga trovärdigt …
I ”Manglehorn” spelar han AJ Manglehorn, bitter och självömkande låssmed i en amerikansk småstadshåla.
Behåller solbrillorna
Han uppvaktas av en bankkassörska (Holly Hunter), men förnedrar henne bara. Föga troligt att man vill engagera sig i det svinets öde …
Men när Al Pacino möter pressen, en halvtimme för varje film, utstrålar han naturligtvis riktig stjärnglans. Han är ju en legendar. Helt klädd i svart. Solglasögon på sig nästan hela tiden. Och regissörerna som sitter bredvid på podiet, får knappt en enda fråga.
– Jag har alltid velat göra en film om en skådespelare som brakar samman, jag känner ju till miljön rätt bra, och när jag hade läst Philip Roths bok köpte jag rättigheterna, säger Al Pacino.
Har du själv varit nära liknande sammanbrott?
– Jag har haft perioder när jag har mått riktigt dåligt (han går inte närmare in på hur), men aldrig haft sådana svackor som Simon Axler i filmen.
Mindre än tre veckor
Helt uppenbart tycks ”The Humbling” ligga honom närmast hjärtat.
– Vi gjorde filmen på totalt tjugo dagar, utspridda under en längre tid, när jag och Barry Levinson (regissören) var lediga från andra större jobb.
Ett tag känns det som att Al Pacino verkar redo att sammanfatta sin karriär och göra bokslut.
– När jag ser tillbaka på vad jag har gjort inom filmen och teatern, vilka förhållanden jag har haft och på barnen jag har fått, är jag ganska nöjd med livet.
– Med åldern har det blivit svårt att minnas text när man står på teaterscenen. Men att sitta här, få denna respons … då vill man ju köra vidare. Flygplanet har ännu inte landat. Fan, det var en riktigt dålig metafor …