Totalt haveri

Nine

helskärm

MUSIKAL Filmen bygger på en Broadway-musikal från 1980-talet, som i sin tur byggde på Fellinis ”8 ½” från 1963. Varför det blivit en ny film av det hela nu är oklart, alldeles extra oklart blir det när resultatet ser ut så här. I centrum står den hyllade, livskrisande regissören Guido ( Day-Lewis) som kämpar med ett filmmanus och plågas av omvärldens förväntningar. Han omges av älskarinna, fru, stjärnskådespelerskor och ett koppel andra kvinnor, och han passar mitt i denna livsröra på att se tillbaka på andra kvinnor som präglat hans liv. (Mamma och byhoran.)

Att könsrollerna i Fellinis original inte är helt moderna kan jag leva med, ”8 ½” har andra kvaliteter. Fotot, miljöerna och stämningen väger upp för alla de där vackra italienska kvinnobarnen och ömt moderliga figurerna som omgav Marcello Mastroianni. Att könsrollerna i ”Nine” är ännu skevare och mer förlegade är betydligt svårare att acceptera. Att se de här skådespelerskorna åma sig, puta och kuttersmycka som om tiden stått helt stilla de senaste 50 åren är direkt plågsamt, och det är fullständigt obegripligt att stora stjärnor som Penélope Cruz, Nicole Kidman, Judi Dench och Sophia Loren tackat ja till att vara med i den här soppan. Det finns inte ett musikalnummer med minsta oumph eller schvung, inte en enda bra låt, inte en röst som bär. Cruz spelar för jag vet inte vilken gång i ordningen spanskt dock-eldig och hetare än chili, Kidman ser mest obekväm och stel ut, Day-Lewis pratar filmen igenom engelska med konstlad italiensk låtsasbrytning.

”Nine” är ett totalt haveri, och att spektaklet är nominerat till fyra Oscars (scenografin, bästa originalsång, bästa kostym, Cruz för kvinnliga biroll) säger en hel del om urvalet. (Regissören Rob Marshall stod för övrigt också bakom ”Chicago”, en annan musikal som överskattades i Oscarssammanhang.) Nej, undvik ”Nine” till varje pris.

Emma Gray Munthe