Slapp parodi på svensk polisfilm

Jens Peterson

Kommissarie Späck

helskärm

KOMEDI För lite och för långsamt.

Egentligen är det en bra idé att göra en parodi på svenska polisfilmer. Det har gjorts alldeles för många bleka sådana och här finns massvis med saker att skämta om.

Men tyvärr har gänget bakom ”Kommissarie Späck” varit lata. De orkar bara göra en parodi på Beck-serien, en tandlös sådan. De har inspirerats till namnet Irene Snusk, men verkar inte ha sett filmerna om Irene Huss. De har tydligen inte heller sett alla Wallander. Inga Johan Falk eller polis Winter i Göteborg. Glömt Nesser-filmerna med Sven Wollter som van Veeteren. Polisfilmer i Strömstad, Fjällbacka och på Gotland.

De har missat att de mest sedda och omtalade filmerna i Sverige det senaste året har varit Millennium-trion med sina thriller-intriger. Snabba cash?

På en kvart skulle man kunna lista ämnen att göra sig lustig över i svenska filmer om brott och straff.

Men de här stackarna har bara orkat notera att Beck har en granne med stödkrage och vass frisyr. I stället för att locka med sprit erbjuder han nu knark.

Jo, det är väl en sorts skämt. Men det känns inte som någon ambitiös idékläckning bakom ”Kommissarie Späck”. De är lika kreativa som en parkeringsautomat.

Grunden med en intrig som räcker hela filmen är dock klok, i stället för att rada upp löst sammanhållna sketcher. Men det hade behövs fler skämt, mer fart.

I inledningen mördas Beck-regissören Harald Hamrell, som spelar sig själv, och trots att han har bröstkorgen full med knivar och andra mer eller mindre skarpa kökredskap är Späck säker på att det är självmord.

Spåren leder så småningom mot en liga som piratkopierar film.

Johan Hedenberg gör en underhållande Persbrandt-parodi som Grünwald Karlsson och Per Morberg är kul som kvinnlig polischef. Kul en stund. Men det händer för lite med deras rollfigurer. Samma skämt upprepas och upprepas.

Bland de bättre stunderna finns en drift med tyska skådespelare och dålig dubbning, samt ett förvirrat möte mellan Späck och hans dotter på en krog. Att använda Gullan Bornemarks ”Sudda sudda sudda bort din sura min” som en sorts psykiatriskt ledmotiv är också fyndigt.

Men det är för lite. Det känns som om de korta Späck-parodierna på Guldbaggegalorna för ett par år sedan hade fler skratt per minut. I stället för en parodi på svensk film blir ”Kommissarie Späck” ännu en seg svensk film. Det är inget att skratta åt.