Äntligen – en svensk film som chockstartar
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-02
En av höstens svenska långfilmer, Hannes Holms ”Himlen är oskyldigt blå”, har en chocköppning.
Och man ska nog aldrig underskatta värdet av en bra start på en film.
Woody Allen sa en gång att om en film börjar med scener från böljande sädesfält eller något annat på bondvischan, så förlorar han omedelbart intresset. Medan han blir på alerten om filmen har storstadspuls från allra första filmrutan.
Och nog är en films inledning viktig.
Minns Béatrice Dalles och Jean-Hugues Anglades vildsinta kopulerande i ”Betty Blue – 37,2° på morgonen” (1986). Man anade direkt att detta är en film där vad som helst kan hända. Och det gjorde det också.
Och det behöver inte vara sex och naket. En maffig actionscen innan förtexterna har genom åren försatt miljontals biobesökare på exakt rätt James Bond- eller Indiana Jones-humör.
Svensk film har sällan de där riktigt minnesvärda inledningarna. Kommer på rak arm bara på ”Made in Yugoslavia”, med sina läckra animerade förtexter.
Nya Beck-filmen har en inledande spänningssekvens, men där signaleras allt på tok för tydligt.
”För kärleken”, premiär nästa fredag, har dock en dramatisk inledning som verkligen väcker nyfikenhet, hur hamnade dessa personer i den här situationen?
Hannes Holms ”Himlen är oskyldigt blå” är en mycket bra film i sig, om några människor kring ett lyxhotell i Sandhamn på 1970-talet.
Chocköppningen med Bill Skarsgård och Josefin Ljungman sätter en oroande och oförutsägbar ton, som sedan präglar hela filmen. Exakt vad som händer, får ni själva se när filmen har premiär 15 oktober.
Fast man kan väl säga att Bill Skarsgård upprätthåller den skarsgårdska tradition som pappa Stellan, som aldrig direkt har varit buskablyg, inledde redan på 1970-talet och sedan med jämna mellanrum återvänt till. Storebror Alexander har också varit där lite grann, i tv-serien ”True blood”.