Underhållande totalt nonsens
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-16
”Knight and day” 
ROMANTISK ACTIONKOMEDI I ”Knight and days” inledningsscen får vi se ett välbekant och välfriserat bakhuvud ta upp mer eller mindre hela duken.
Och redan där – innan mannen i fråga ens har vänt sig om och visat upp sin nästan overkligt välbevarade nuna – blir man medveten om att här har man att göra med filmstjärnan Tom Cruise.
Inte den soffhoppande och scientologisurrande knasboll som har figurerat i skvallerspalterna de senaste åren. Utan den gamla goda filmstjärnan – som så länge var världens odiskutabelt största.
Och det är det som är mycket av poängen med den här filmen.
För ”Knight and day” är mer än någonting annat en uppvisning i storvulig, vittandad filmstjärnekraft, och en renodlad popcornaction av den gamla hjärndöda – men underhållande – Hollywoodskola som regerade innan Bourne och nya Bond gjorde genren lite mer sofistikerad.
Så vad ni behöver veta om handlingen är egentligen inte så mycket. Men vill ni ha en motivering till varför folk skjuts ihjäl på löpande band, saker sprängs i luften och hårdkokta typer jagar varandra i motorburna fordon, så lyder den ungefär så här:
June Havens ( Diaz) tycker att hon har en himla tur när hon hamnar på samma plan som den härliga killen Roy Miller (Cruise).
Det visar sig dock snart att mötet var arrangerat, och att killen är en superdrillad hemlig agent, som har lagt vantarna på ett dyrbart batteri som kallas för ”zefyren” – och därför nu jagas av både onda vapentillverkare och gamla CIA-kollegor.
June blir indragen i härvan, och befinner sig plötsligt på en galen och livsfarlig världsturné tillsammans med den mästerlige – men eventuellt opålitlige – Miller.
”Knight and day” lånar vilt från allt från ”Den vilda jakten på stenen” och ”Mr & Mrs Smith” till Hitchcock, James Bond och Cruises egna ”Mission impossible”-filmer – och soundtracket är en välbekant mix av vinande kulor, vitsiga oneliners och kärleksfullt gnabbande mellan könen.
Det finns med andra ord inte ett spår av vare sig originalitet eller realism – och dessutom tenderar Diaz att spela över.
Men underhållande och avväpnande blir det ändå.
Trots att det är totalt nonsens. Från början till slut.