En deprimerande förutsägbar film

Jens Peterson

till Änglavakt

helskärm

DRAMA En film som vågar vara banal. Tro, hopp och kärlek.

Se där vad som är viktigt i livet. Den som missat tanken att man ska älska mer och jobba mindre får lära sig det ordentligt i ”Änglavakt”. Den bär sitt budskap som ett plakat i ett demonstrationståg med den nyfrälstes naivt uppspärrade ögon.

Jag vill inte avslöja för mycket av intrigen, men det är svårt att prata om ”Änglavakt” utan att gå in på handlingen.

Vi möter en lycklig familj, mamma, pappa, barn. Hon är konstnär och han jobbar på försäkringsbolag. Hans yrkesskada är misstänksamhet.

Men det kan väl inte vara så enkelt som att hon därför är mer känslostark och han tråkigt rationell?

Gissa.

När en tragedi inträffar förstärks deras personligheter. Det är vad hela filmen handlar om. Tro mot rationellt resonerande, det som en del kallar förnuft men som här framställs som en dödssynd. Inledningen är dock så förstrött berättad att huvudpersonerna tydligt måste förklara sina problem i repliker.

Inga klyschor är för banala för att visa Tro mot Tråkig. Gott vin och dans är till exempel frigörande och bra. Att ta sig tid och spela schack med en ensam pensionär är också en God Sak Att Göra.

Här en replik som smakprov: ”I ditt bröst finns ditt ödes stjärnor”.

Den som tittar riskerar akut cynism. Även om man håller med om allt blir man mer förbannad än berörd. Det är deprimerande förutsägbart.

Skådespelarna gör sitt bästa. Izabella Scorupco skapar absolut trovärdighet som den förtvivlade Cecilia. Men de har svårt eftersom de inte spelar människor utan symboler. Det finns inget att identifiera sig med. När Michael Nyqvists rollfigur Ernst säger att det är svårt att förstå motiven hos Tchéky Karyos mystiske Walther har han rätt. Fransmannen är en manusfigur. Släkt med spökena i Dickens ”En julsaga” eller ängeln Clarence i ”Livet är underbart”.

För att visa att slumpen kan få osannolika saker att inträffa tar den mystiske främlingen med Michael Nyqvists rollfigur till kasinot på Kungsgatan och låter honom spela roulette. Det är söndagsskola för folk med inlärningssvårigheter.

Budskapet att det är bäst att vara positivt kärleksfull låter välmenande och käckt. Men som de framställer motsatsen känns filmen mindre sympatisk. Då gränsar åsikterna till de religiösa som tycker att sjuka människor får skylla sig själva och om de bara tror kan de resa sig upp och gå.

”Änglavakt” har ett hjärtlöst kärleksbudskap.