”Uppenbarelsen” – en intressant premiss som slutar i mummel
Publicerad 2018-12-20
FILMRECENSION Dan Brown i mindre vulgär tappning möter franskt vemod i "Uppenbarelsen". En film som börjar starkt men inte riktigt verkar veta vad den vill säga.
Uppenbarelsen
Regi Xavier Giannoli, med bl a Vincent Lindon, Galatéa Bellugi, Patrick d'Assumçao och Anatole Taubman.
DRAMA Dan Brown i mindre vulgär tappning möter franskt vemod i Xavier Giannolis "Uppenbarelsen". En visuellt tilltalande och mycket välspelad, men med sina nästan 140 minuter lite för lång film, som nystar i gudstrons natur och dess plats i en modern, upplyst värld. Kan tro och fakta samexistera?
Vincent Lindon spelar Jacques Mayano. En garvad och ansedd journalist som precis har mist sin vän och kollega under ett ödesdigert uppdrag i Mellanöstern, och nu plågas av tinnitus och överlevnadsskuld.
Han blir kontaktad av Vatikanen, som har en underlig förfrågan. En tonårsflicka vid namn Anna (en superb Galatéa Bellugi) påstår sig ha sett en uppenbarelse av jungfru Maria hemma i sin lilla bergsby – där pilgrimer nu samlas i horder och den katolska kommersen är total – och nu vill kyrkan ha hjälp med att undersöka sanningshalten i hennes berättelse.
Jacques beger sig till byn och börjar gräva i saken, till den lokale prästen fader Borrodines (Patrick d'Assumçao) stora förtret. Men samtidigt som Jacques närmar sig en förklaring, blir han själv allt mer påverkad av Anna och hennes tro – och det är här någonstans som filmen börjar få problem och tappa formen, bli för diffus.
För "Uppenbarelsen" vill både ha kakan och äta upp den; mumla om någon sorts logisk förklaring och samtidigt hålla de gudomliga möjligheterna öppna.
Fint hantverk, som i slutänden inte riktigt levererar.