En utmanande lek med våra fördomar

Emma Gray Munthe

DRAMA Nymfomani! Kändisar har explicit sex! Finporr! Producenten Peter Aalbeck Jensen är ett pr-geni, och media har än en gång svalt paketet han serverat. Förhandshysterin till trots, ”Nymphomaniac” är mer tanke än kött och sex. Versionen vi får se är nedklippt med 90 minuter (mest sex, enligt pr-maskineriet), kvar finns fyra timmar.

Först: en gränd, en misshandlad kvinna på marken. Den förbipasserande Seligman hittar Joe, tar henne med sig hem, bäddar ner henne och sätter sig vid sängkanten och vill höra hennes berättelse. Hon, en självutnämnd nymfoman och dålig människa, börjar sina bekännelser med att berätta hur hon upptäckte sitt kön vid två års ålder, och fortsätter därifrån. Sexeskapad efter sexeskapad, flashback efter flashback, begär och skuld. Seligman är hennes raka motsats, försöker övertyga henne om att hon inte alls är en dålig människa, och kopplar hennes historier till konst, musik, religion, litteratur och flugfiske. Kropp och känsla möter tanke och teori. Hon har krävt mer av livet än andra. Han verkar varken ha krävt eller känt.

”Antichrist”, mästerverket ”Melancholia” och ”Nymphomaniac” utgör tillsammans en trilogi där Lars von Trier behandlar egna depressioner, och sista delen är som hans filmer brukar vara mest. Det svänger mellan det omtumlande och hjärtslitande, mellan humor, djupdykande i psyken och barnsliga provokationer. Provokationsmässigt sänker han sig dessvärre lägre än någonsin, och drar filmen med sig ner.

Att ”Nymphomaniac” är öppen för tolkningar pekar reaktionerna på, men här försöker von Trier också i hög grad skriva publiken på näsan i något som till stora delar känns som ett försvarstal: han vill reda ut bland annat anklagelserna om misogyni. Jag har aldrig förstått den invändningen – det har alltid så tydligt varit kvinnorna i filmerna han identifierat sig med. Men ja, ”Nymphomaniac” har både hyllats och fått människor att misogynirasa. Det senare kanske mest över filmens andra del.

I den förlorar Joe förmågan till orgasm. Det som tidigare skänkt glädje gör det inte längre, hon känner ingenting – precis som livet ju ter sig för den deprimerade. Hon försöker allt, söker sig så småningom till masochism. Många har märkligt nog läst dessa scener som ”kvinnomisshandel”. Snabb parallell: minns ni när de livströtta, likgiltiga männen i ”Fight club” hängav sig åt källarslagsmål och fysisk smärta för att känna att de levde? Inom såväl slagsmålsklubbar som masochism finns tydliga regler, och det är tydliga val att ge sig in i båda dessa världar.

Hur får kvinnlig sexualitet på film se ut? Vem får skildra den? Finns sexmissbruk? von Trier utmanar fördomar, leker med fördomar, är fördomsfull. Vem dömer vi, och varför?