Käftsmäll som väcker tankar
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-04-23
till Underkastelsen
DOKUMENTÄR Här har man gått och oroat sig för att man för varje år blir lite stelare i kroppen. Har för högt blodtryck. Kanske äter och dricker fel och för mycket.
Och så får man veta att... strunt samma. Vi människor är ju ändå proppfulla av hundratals mer eller mindre farliga kemikalier. Forskningen har noll koll på vilken verkan dessa har när de i våra kroppar blandas till ”cocktails”. När kvinnorna föder barn, för de över allt detta elände till nästa generation. Summa summarum, enligt mer än tjugo kloka professorer, så utgör dessa kemikalier ett större hot mot mänskligheten än klimathotet.
Tack för den käftsmällen, Stefan Jarl!
Det är en väldigt personlig film. Jarl har haft den i bakhuvudet ända sedan han gjorde ”Naturens hämnd” på 1980-talet. Han säger (i pressmaterialet) att det är hans viktigaste film någonsin.
Utgångspunkten är att han själv låter testa sin kropp, för att se vad det är för skit den fått i sig under de 69 år han har levt.
Han drar också in sin vän, skådespelerskan Eva Röse, i experimentet, för att se om yngre generationer är mer eller mindre drabbade. Som av en slump är hon gravid och föder barn under filmens tillkomst. Ett barn som nu också bär på dessa kemikalier.
Två invändningar:
Som man frågar, får man svar (eller klipper ihop svar). Ibland kan det kännas lite övertydligt, att Jarl verkligen vill komma fram till detta dystra resultat. Fast de medverkande professorerna känns onekligen trovärdiga i sin argumentation.
Eva Röses medverkan mot slutet blir lite... konstig. Inte de känslor hon drabbas av, men det faktum att hon i någon scen så uppenbart spelar sig själv.
Det går liksom inte riktigt ihop med resten av filmen.
Som helhet är ”Underkastelsen” en film som ifrågasätter, väcker tankar, engagerar och skrämmer. Om femtio år, när jorden och mänskligheten mår ännu sämre, kommer den kanske att kallas en förutseende klassiker.
Om en världskändis som Al Gore hade utsatt sin exvicepresidentkropp för samma experiment som Stefan Jarl gjort, hade antagligen hela världen snart pratat om ”cocktaileffekten”...