Så bra är Hobbit: Femhäraslaget med Persbrandt(?)

Nöjesbladets Teresa Tingbrand har sett premiären i London

Äventyr/Fantasy Från den första bildrutan är jag fast.

Det är ju det HÄR jag har väntat på.

Äntligen kommer all svärta, mörker, smuts, känslor, orch-blod och tårar på en och samma gång. Allt det som saknades i första filmen och som vi fick en försmak av i den andra. Vi kastas direkt in i dramatiken och möter Bilbo Bagger och hans dvärggäng precis där ”Hobbit: Smaugs ödemark” slutade. Erebor är återerövrat men Benedict Cumberbatchs mästerligt visualiserade drake är på vift och den särdeles långsinte Thorin Ekensköld har drabbats av ”draksjukan” och tokat ner sig totalt i sitt guld. Allt detta samtidigt som Mörkrets herre, Sauron växer i styrka och skickar legioner av orcher och allsköns otyg för att göra upp om makten.

Som filmtiteln antyder blir det en sammandrabbning av sällan skådat slag med dvärgar, människor, alver och diverse andra muck-sugna varelser inblandade. I stort sett hela filmen är en enda lång kamp mellan gott och ont. Här finns dock nödvändiga vilopauser och närstudier av karaktärerna mitt i allt kaos. Jackson triumferar med all detaljrikedom. I både bild och ljud. Du kan kan fortfarande höra prasslet av knubbiga, håriga hobbit-fötter trots att svärden klingar som aldrig förr. Och det är befriande nog inte bara män som svingar dem. Evangeline Lillys kick-ass-skogsalv Tauriel fortsätter att lyfta handlingen precis som i andra filmen. Ett extremt välkommet tillägg av manusförfattarna i denna galet testosteronstinna värld. Dessutom levererar Galadriel (Cate Blanchett) en av filmens viktigare och mäktigaste scener.

Persbrandts björn då? Jodå, Beorn flimrar förbi i blott några sekunder bara. Mer än så blev det inte. Säkerligen kan vi vänta mer i den förlängda versionen. Mest av alla karaktärer gillar jag förstås Azog Smutsaren. Inte bara för att jag älskar namnet. Utan för att han faktiskt är läskig på riktigt. Den vita orchen bidrar till en stor del av den svärta som genomsyrar hela filmen. Stundtals blir det riktigt brutalt. Och här finns några ordentligt mörka scener att rysa åt. Precis som det finns scener att röras av. För det blir också starkt känsloladdat. Känslor jag på riktigt berörs av. Allt knyts skickligt samman med Härskarringen-filmerna och det märks att detta verkligen är den allra sista biten i Jacksons hela Tolkien-pussel. Den sista men också den i särklass bästa biten.

”Sagan om Ringen”-universumet har en gång för alla slutits. Det bitterljuva vemodet vilar över varje scen. Det ord som sammanfattar det allra bäst är slitet, men har sällan passat bättre. Episkt.

Läs också: Persbrandt bortklippt