Venedig-festivalens enda kvinnliga regissör chockar med vacker men våldsam film
Publicerad 2018-09-06
VENEDIG. Hon har gjort en av filmfestivalens bästa filmer. Och den klart mest våldsamma.
Men allra mest har Jennifer Kent hamnat i centrum, för att hon är den enda kvinnan som tävlar om Guldlejonet.
– Det är inget jag känner någon glädje över. Men det är heller inget jag kan göra något åt, säger hon.
Av 21 filmer som tävlar om Guldlejonet, är alltså bara en, australiska ”The nightingale”, gjord av en kvinna.
Det har skällts spaltmetrar på festivalchefen Alberto Barbera. Juryns ordförande Guillermo del Toro sa också bestämt ifrån att något måste göras, snabbt, men konstaterade att de i juryn åtminstone var fler kvinnor än män (5-4).
Festivalchefen har nu lovat att utse fler kvinnor till den kommitté som väljer ut filmerna i framtiden. Men säger samtidigt att han vägrar kvotera in filmer i tävlingen.
Häftig debutfilm
Jennifer Kent har, egentligen, inget med detta att göra. Hon har ”bara” gjort en förbaskat bra film som festivalen ville ha.
– Jag är nyfiken: Har ni frågat de manliga regissörerna i tävlingen vad de tycker? Jag vet att de också bryr sig. Att de inte känner sig bekväma med det här, säger hon.
– Det är klart jag är för ökad jämställdhet i filmbranschen. Det ultimata är väl att en dag bara kallas filmregissör, inte kvinnlig filmregissör.
Regissören, omtalad för sin häftiga debutfilm, skräckfilmen ”The Babadook” (2014), hade många Hollywood-erbjudanden, men valde i stället att göra ”The nightingale”. En slags feministisk hämndhistoria fylld av våldtäkter och mord.
I 1800-talets Australien ger sig unga Clare (Aisling Franciosi, från tv-serien ”Game of thrones”) ut i vildmarken för att hämnas på ett gäng soldater som mördat hennes familj.
”Måste brinna”
I bakgrunden finns också det faktum att de nyinflyttade européerna lät mörda många ur ursprungsbefolkningen, aboriginerna.
– Jag måste brinna för det jag filmar och det här en viktig bit av Australiens historia, säger Jennifer Kent.
Filmen varvar oerhört vackra bilder från Tasmanien, ön där filmen utspelas och har spelats in, med extremt, stundtals chockartat, våld.
– Kvinnliga regissörer måste inte göra vad många tycker är ”kvinnliga” filmer. Det var en våldsam tid, särskilt för kvinnor och aboriginer. Våldet är ju skildrat ur de drabbades, främst kvinnornas, synvinkel, så jag tycker inte jag går för långt, säger Jennifer Kent.