En småputtrig stabil komedi
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-02-12
Farsan 
KOMEDI. Efter turer till lite tyngre territorium med ”Leo” och ”Zozo” är Josef Fares nu tillbaka i ungefär samma komediklass där han började med ”Jalla! Jalla!”.
”Farsan” utspelar sig i en småstad någonstans i Sverige, och följer, med utgångspunkt i en liten cykelverkstad, tre väldigt olika män och deras bryderier.
Dels ägaren Jörgen (Petersson), som försöker bli mer macho för att undvika att bli lämnad av sin fru, och dels den åldrande tjejtjusaren Juan (Rodríguez), som inte kan acceptera det faktum att hans älskade labrador sjunger på sista versen. Men framför allt Farsan Aziz (Fares), som är en glad och väldigt självsäker änkling i sina bästa år, som trivs med livet och mest ser fram emot att bli farfar – men på inrådan av sin son nu plötsligt ger sig ut på jakt efter en ny kvinna.
Med i leken är också Aziz son Sami (Khemiri) och hans fru Amanda (Zanjani), som Aziz tror väntar på ett biologiskt barn, men i själva verket har köpt en lösmage samt ansökt om adoption.
”Farsan” är en stabil och småputtrig komedi om familjeband, kärlek och det förvirrade begreppet manlighet – men känns också lite spretig, halvljummen och svår att sätta fingret på.
Det är inte en film man direkt skrattar högt åt (förutom då en barbröstad Torkel Petersson ger sig på att göra sallad som en hel karl), och det är lätt att sitta och vänta på en poäng eller en dramaturgisk acceleration som aldrig riktigt kommer.
Men Jan Fares – som tidigare har haft minnesvärda biroller i sin sons filmer, och nu får ta steget till att stå i centrum – är oemotståndligt charmig i vad som mer eller mindre känns som rollen som sig själv, och räddar ett egentligen ganska svagt manus med sin desto starkare karaktär.
En karaktär som är mestadels tokig och festlig, men också har en klok och sorgsen underton som berör.
”Farsan” är inte den bästa eller roligaste filmen som Josef Fares har gjort – men det är en varm och kärleksfullt komisk hyllning till egensinniga pappor i allmänhet. Och till regissörens egen i synnerhet.
Och det är någonting väldigt fint över det.