– Modigt av dem att våga välja mig

Christoffer Nilsson

Helen Sjöholm hyllas för ”Simon och ekarna” – men känner sig inte hemma i filmens värld

Hon gjorde succé i ”Så som i himmelen”.

Nu hyllas hon för sin insats i ”Simon och ekarna”.

Men Helen Sjöholm tar inga filmroller för givet.

– Jag har aldrig känt att jag varit inne i filmbranschen, säger sångerskan, som väntar tvillingar inom mycket kort.

Sedan ”Kristina från Duvemåla” hade premiär 1995, har Helen Sjöholm, 41, varit en av Sveriges mest älskade musikalartister.

Nu hyllas hon av kritikerna för sin roll i bioaktuella ”Simon och ekarna”, baserad på Marianne Fredrikssons roman.

I filmen spelar hon Simons mamma Karin, som älskar sin son gränslöst och gör allt för att skydda honom.

Boken är oerhört älskad. Var det läskigt att förvalta ett sådant arv?

– Gud ja, det var skitläskigt. Men det går snabbt över. Plötsligt uppstår någonting som blir vår variant av förlagan.

Vad tycker du om boken?

– Jag tycker verkligen jättemycket om boken. Den är helt fantastisk.

Spelar ofta plågad

Det är sju år sedan du var med i ”Så som i himmelen”. Har du tackat nej till många filmroller?

– Jag har inte fått så många erbjudanden. Jag har aldrig känt att jag varit inne i filmbranschen. Det här var väldigt överraskande för mig eftersom rollen och filmen inte har någon musikalisk grund. Det hade ju ”Så som i himmelen”.

Överraskande på vilket sätt?

– I ”Så som i himmelen” fanns det på något sätt en anledning för mig att finnas där, att sjunga den där sången och att vara den tjejen. Här fanns det liksom ingen anledning. Här var det en modig regissör som vågade prova.

Hur gjorde du för att förmedla den smärta som Karin bär på?

– Jag vet inte. Inlevelse och skådespeleri. Det är en sorglig berättelse på många plan, driven av Simons sökande efter sig själv. I Karins fall är det mycket rädsla. Jag tror att hon har sett sig som den goda kvinnan som har skyddat Simon i alla lägen.

I ”Så som i himmelen” spelar du också en plågad kvinna.

– Jag vet inte varför jag har fått de rollerna. Jag har en lycklig bakgrund och kan inte säga att jag upplevt de saker som gör att jag ska spela tragiska roller.

Var hämtar du smärta ifrån om inte dig själv?

– Fast det kan man ändå. Man har upplevelser och människor nära och i det lilla kan man uppleva otrygghet, sorg på olika sätt och identifiera sig med. Så upplevelsen finns där, men jag har aldrig känt mig otrygg, aldrig blivit slagen.

”Jag var högljudd”

Du är folkkär. Älskad. Hur hanterar du den värmen?

– Jag har inte upplevt det så alls. Jag är ganska lite omskriven och känner mig fortfarande anonym. Jag är nog förhållandevis blek som person jämfört med vad jag kan prestera.

I filmen får du inte sjunga för Simon. Får du sjunga hemma för din son Ruben?

– Nej, det är han som håller låda. Han sjunger, jag får inte sjunga.

Som i filmen alltså.

– Nej, det är mer att han är väldigt högljudd. Nu förstår jag hur det är att leva med högljudda människor. Jag var likadan.

När fick du reda på att du väntade tvillingar?

– Det var ganska tidigt. Det är verkligen helt galet, en bonus. Familjelivet tar total fokus just nu. Även om jag haft mycket jobb sen Ruben kom blir det en helt annan grej nu.