Strandberg gripande i tyst drama
Uppdaterad 2014-04-11 | Publicerad 2014-04-10
DRAMA Evabritt Strandberg är mycket bra och gripande som den obotligt sjuka huvudpersonen. I upptakten godkänner hon en alternativ behandling i Tyskland. Hon dricker en vätska som påverkar verklighetsuppfattningen, och under Hanna Schygullas meditativa guidning faller hon i dvala och minns en familjesemester 40 år tidigare.
Det mesta av filmen utspelas där. Ett olyckligt äktenskap som upplöstes 20 år senare; mamma, pappa, två söner. De rör sig kring en fjällsstuga som balanserar på gränsen av ett stup. Utsikten är svindlande, vädret för det mesta grått och kallt. Det är livets vår och livets höst som möts.
Evabritt Strandbergs rollfigur rör sig fysiskt bland de andra i minnet. Pratar med sitt yngre jag. Funderar och frågar varför allt blev som det blev. Valen hon gjorde, känslorna. Varför hon trivs i ensamheten.
Hon och maken älskar ibland, grälar ibland. Barnen leker. Det finns en hotfull underton som om något otäckt är på väg att hända. Minnen. Hallucinationer. Det är ett tyst drama, ångest och frustration brusar inombords. Vi iakttar men dras inte in i känslostormarna.