Recension: En duva satt på en gren och funderade på tillvaron

Jan-Olov Andersson

Jan-Olov Andersson sätter plus

Roy Anderssons nya film möttes av både skratt och applåder vid världspremiären på Venedig-festivalen.

En film som imponerar mer rent filmtekniskt, än vad den känslomässigt berör.

För de som har sett ”Sånger från andra våningen” (2000) och ”Du levande” (2007) väntar inga större överraskningar när regissören nu avslutar trilogin med ”En duva…”.

Filmen innehåller 39 scener. Eller tablåer. Fast kamera, det är folket i scenen som får röra på sig. Dystra färgskalor. Över huvud taget glåmiga miljöer. Öststaterna under kommunismen korsad med det svenska folkhemmet från 1950- eller 1960-talen. Människorna är föga attraktiva och fult klädda. De i centrum av scenerna är ofta lite vitsminkade.

Här finns flera scener som kommer att få klassikerstämpel i den svenska filmhistorien.

Tre syskon i en sjukhussal som bråkar om det kommande arvet från den döende modern. Fick skratt och rungande applåder vid första pressvisningen i Sala Darsena i Venedig.

Ett par scener på en bar där gästerna är ovanligt modernt klädda för att vara i en Roy Andersson-film. Plötsligt kommer några kavallerister in och beordrar alla kvinnor att lämna lokalen. Sedan rider Karl XII in för att få sig ett glas vatten och ta med den stilige manlige bartendern ut i krig, till slaget vid Poltava 1709. Det är en elva minuter lång scen, i en tagning, som är fullkomligt absurd, galen, rolig, tragisk, ja, allting, och hela tiden traskar eller rider soldater på väg ut i krig förbi utanför baren.

Senare i filmen återvänder Karl XII och soldaterna, bedrövade efter att ha förlorat slaget.

Två scener man inte glömmer i första taget.

Vad de betyder? Tja, säg det…

Åtskilliga scener lockar till skratt. Roy Andersson gisslar effektivt det svenska sättet att umgås, att prata med varandra utan att direkt säga någonting. ”Jag är glad att du säger att ni har det fint”, är en återkommande replik från folk som pratar med vänner eller släktingar i telefon.

Vad som skiljer ”En duva…” från de tidigare två filmerna är att det finns en handling den här gången. Två totalt misslyckade försäljare (Nils Westblom, Holger Andersson) av skämtartiklar åker runt och försöker kränga vampyrtänder och skrattkuddar. De har lite grann drag av Helan & Halvan. Genom deras möten, får vi åskådare en inblick i en dyster tillvaro där folk är skuldsatta och mår allmänt dåligt. Flera miljöer och människor återkommer regelbundet.

Filmen inleds med textraden ”Den sista filmen i en trilogi om att vara människa”.

Roy Andersson har en härligt makaber humor, men under filmens andra hälft dominerar hans svartsyn på mänskligheten.

Rent filmtekniskt är ”En duva…” till hundra procent en virtuost genomförd film. Från bildkompositionerna till det effektiva användandet av ett fåtal återkommande musikslingor.

Rent känslomässigt blir det genast svårare. Här finns underbara scener, som när en hel krog stämmer upp i sång och allmänt kyssande, men också några scener för många som liksom bara rinner ut i sanden och där man inte riktigt förstår poängen med dem.

Det stiliserade spelet och stilen gör att det är svårt att riktigt engagera sig i människornas öden.

Det är på många sätt verkligen underbart att gå in i Roy Anderssons magiska filmvärld. Den liknar inget annat. Men den här gången hänger det fjärde plustecknet betydligt mer löst än i de tidigare två filmerna.