2010 är de förfärliga filmmammornas år. Den ena ondare och värre än den andra.
Några har alkoholproblem. Några dödar. Några är frånvarande eller tänker mest på sig själva.
Mammorna på bioduken 2010 är en ovanlig samling oansvariga och skrämmande figurer. Ibland är det sociala tragedier i fattiga kvarter, ibland en annan sorts känslolöshet.
Förr var det tabu att skildra missbrukande mammor som behandlade sina barn illa, men det här året finns det många sådana på film.
Även i nya science fiction-thrillern ”Inception” finns en viktig intrig om en mamma som tappar greppet om verkligheten och lämnar sina barn. Leonardo DiCaprio har huvudrollen i den filmen och även i ”Shutter island” där en mamma som dödat sina barn är en av de centrala delarna i historien.
Så illa är det inte i alla årets filmer. En del är komedier där mödrarnas okänslighet mest blir en anledning till skämt. Några är mer pinsamma än onda.
Men de är inga bullbakande änglar i sagoidyller.
Som det heter i en annan av höstens filmtitlar: ”Season of the witch”.
Fast den handlar bara om fantasins häxor. Vardagens realistiska filmkvinnor är mer skrämmande.
Klassiska filmmödrar
Mommie dearest
Bygger på verkliga händelser, nedskrivna av dottern till filmdivan Joan Crawford.
Höstsonaten
Ingrid Bergman spelar konsertpianist som aldrig kommit nära sin dotter Liv Ullmann. Dåligt samvete som också blivit pjäs.
Psycho
Anthony Perkins rollfigur i Hitchcocks klassiker har ett något osunt förhållande till sin mor. Skräckfylld final.
Carrie
Skoleleverna är dumma mot titelfiguren men hennes egen mamma är inte precis något stöd i denna Stephen Kingklassiker.
