Stig-Helmer is back i högform
Uppdaterad 2011-12-22 | Publicerad 2011-12-10
Lasse Åbergs bästa film sedan ”Sällskapsresan”
KOMEDI Nio miljoner biobiljetter har sålts till de fem filmerna om Stig-Helmer, Lasse Åbergs försynte, tafatte och långsamme enstöring till betraktare av det svenska kynnet. Han gjorde först gjorde entré som bortkommen charterturist på Kanarieöarna i ”Sällskapsresan” (1980).
Hur relevant är han i dag?
En ny värld
Det folkhem han växte upp i, och tycks vilja leva kvar i, finns inte längre. Riskkapitalisterna har tagit över skolorna och vården och Stig-Helmers älskade tåg står mest stilla, så fort de första snöflingorna har fallit.
Och det har inte bara gått tolv år sedan den senaste filmen ”Hälsoresan – en smal film av stor vikt”. Den var också rätt kass.
Så det är med glädje jag kan meddela – och för att tala filmtitelns språk:
Stig-Helmer is back – with a vengeance!
Det här är den bästa filmen sedan första ”Sällskapsresan”. Och den mest annorlunda.
Överspelad nutid
Den kallas ju en skamlöst nostalgisk komedi och det är det. Stig-Helmer möter norske polaren Ole (Jon Skolmen) och berättar sitt livs historia. I återblickar får vi följa Stig-Helmer i barndomen, som 12-åring, men framför allt som 20-åring. Det är mobbning, utanförskap, olycklig kärlek och jazzmusik på Nalen.
Scenerna från nutid drar ned betyget. Småkul, men för ofta för tröga, överspelade och förutsägbara.
Men tillbakablickarna – där Tobias Jacobsson är lysande som en 20-årig Stig-Helmer och det oväntade greppet att han pratar med Lasse Åbergs röst fungerar utmärkt – är roliga, charmiga, gripande, snyggt filmade, har härlig musik och är fulla av träffsäkra detaljer. Lasse Åberg har verkligen ögon för hur vi ser på saker och ting då och nu.
Starka biroller
Ida Högberg (frälsningssoldaten som Stig-Helmer älskar) och Tove Edfeldt (hans arbetskamrat) gör två älskvärda kvinnoporträtt. Bill Hugg, Andreas Nilsson och Stefan Sauk gör mycket av sina biroller.
Inte så många gapskratt. Men man småfnissar mest hela tiden, fram till ett slut man måste ha ett hjärta av sten för att inte tycka om.