Struntfilm med stenhårda stunt
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-08-13
The expendables 
ACTION Fyrverkerier som en hel nyårsnatt. ”The expendables” är en gammaldags actionfilm, med minsta möjliga intrig och mesta möjliga dos av skottlossning, biljakter och muskulösa män i slagsmål.
Allt andas gamla godingar. Hela idén med att samla ihop ett gäng föredettingar som alla varit affischnamn i direkt-till-dvd-filmer påminner om 1960-talets ensembleäventyr. Här är Jason Statham den vigaste och mest aktiva stjärnan i actionvärlden.
I en kort pratscen i filmen återförenas Sylvester Stallone med Bruce Willis och Arnold Schwarzenegger. Tre män som en gång för länge sedan startade restaurangkedjan Planet Hollywood tillsammans. Men Planet Hollywood har gått i konkurs, Schwarzenegger slåss numer i politiska strider kring Kaliforniens katastrofala ekonomi och Sylvester Stallone har inte haft en bioframgång på länge.
Den 64-årige filmstjärnan anstränger sig dock. Och sida vid sida med Mickey Rourke ser Stallone förhållandevis välbevarad ut. Här spelar han ledaren för ett gäng legosoldater. En gång slogs de för någon sorts heder, nu känner de sig cyniska och en av dem visar sig snart vara en alltför farlig vildhjärna. Vi möter gänget under en raid där de ska befria en gisslan och effektivt avrättar kidnapparna medan de tävlar om att säga svängigast repliker. På hemmaplan i New Orleans erbjuds de nästa uppdrag av Mickey Rourkes rollfigur, som är kombinerad tatuerare och jobbförmedlare för samvetslösa legosoldater.
Några vill få bort en general som är diktator på en påhittad västindisk ö. I de elaka kretsarna runt generalen finns Eric Roberts, alltid ett pålitiligt tecken på skurkaktighet i actionvärldens fasta typgalleri. Filmens tre små kvinnoroller är också klyschor.
Det är svårt att ta ”The expendables” på allvar och det är knappast meningen. Den är som en serietidning, en underhållande övning i genren, gjord med gamla metoder där stuntmän är viktigare än digitala effekter. Mickey Rourke får en scen med ett känslomässigt tal och Dolph Lundgren går loss rejält som Galne Gunner.
En film full med blåmärken och sårskorpor, en hjärnskakning med rynkiga veteraner. En gång fanns äran, nu syns bara ärren.