En poänglös avslutning på Stjärnorna på slottet
Jan-Olov Andersson om kvällens program
Maria Lundqvist försökte och försökte.Och Lasse Åberg svarade, men utan att någonsin lockas ut på det som han själv kallade för ”sentimentala träskmarker”.
Därför blev säsongens sista ”Stjärnorna på slottet” mer en rak, lågmäld, intressant och smårolig berättelse om Lasse Åbergs liv, än ett särskilt gripande program.
Vad var bra?
Missförstå mig nu rätt, detta är ingen kritik mot Lasse Åberg.
Jag har träffat honom åtskilliga gånger, både för intervjuer och när vi har småpratat på någon filmpremiär.
Alltid trevlig, alltid kvick i repliken, alltid väldigt öppen.Men hans medverkan i ”Stjärnorna på slottet” beror mer på att han har haft ett intressant liv och varit framgångsrik inom många populärkulturella områden, än att han är känd för att ”tala ut” om det eller andra händelser i sitt liv.
– Vi får väl se om de lockar in en på sentimentala träskmarker, sa han i inledningen av programmet.Och nog försökte framför allt Maria Lundqvist. Men Lasse är en lågmäld person som inte tycker att alla detaljer behöver berättas. Maria tyckte berättelsen om hur han redan på Konstfack fick ihop det med kvinnan som fortfarande är hans fru, gick lite för fort, att det måste finnas något mer att berätta kring det.
– Vi började kila stadigt, var Lasse Åbergs ”utveckling” av ämnet.
Om man nu inte tycker att man nödvändigtvis måste rota i det allra mest privata, så var det en underhållande gneomgång av Lasse Åbergs liv och karriär.
Vi fick höra lite om en rätt fattig uppväxt. Om lite komplex för sitt utseende. Om hur Trazan & Banarne föddes och om varför det blev just bananer som blev en så viktig del i deras show. Det blev naturligtvis också snack om filmerna om Stig-Helmer, inklusive den klassiska juice-scenen i ”Sällskapsresan”, om de tidiga banbrytande sketcherna ihop med Ardy Strüwer, Electric Banana Band-turnéerna och Ballongdansen. Allt berättat med finess, kryddat med kul detaljer.
Vad var dåligt?
Delar av SVT:s klippning av snacket vid middagsbordet.
Nu VAR Maria Lundqvist tämligen gåpåig och ville ha Lasse Åberg att tala ut om hur han står i kontakt med sina känslor, om eventuell dödsångest och om vad han får eufori av. Inte helt lätta frågor att svara på för någon, särskilt inte för en som Lasse Åberg som inte vill dela med sig av sitt allra innersta.
Men SVT hade klippt det hårt. Fick Maria Lundqvist att framstå som mer aggressiv än hon kanske var och fick Lasse Åberg att framstå som tråkigare än han definitivt INTE är.
Kvällens snyftare?
Ingenting. Lasse Åberg berättade aldrig om sitt liv på det sättet. Och han erkände att han mest känner sig inträngd i ett hörn om han ska redogöra för sina känslor. ”Det är inte min grej”, som han sa.
Kvällens Åh fan?
Att Lasse Åberg valde cricket som aktivitet.
Inget i hans offentliva liv tidigare har tytt på att han skulle ha något som helst intresse för denna udda sport, som i stort sett bara existerar i Storbritannien och deras gamla kolonier.
Och nu verkade han ju inte direkt brinna för sporten, det verkade mer handla om att han är anglofil och för att han tycker cricket har knäppa regler och är en ”sport” där ibland åskådarna förbränner mer kalorier än spelarna.
Ingen av deltagarna förstod sig på sporten, varken innan eller efter att de hade prövat på den.
En från Skillinges cricketklubb förklarade reglerna, men han var så omständlig att SVT klippte hans utläggning så att han verkligen framstod som ännu mer omständlig.
Hela den biten av programmet blev i princip så konstig och snudd på obegriplig, att det blev lite kul…
Kvällens replik
– Nu ställer jag en fråga så här: Hur mycket pippa var det på 60-talet? undrade Leif Andrée.
Maria Lundqvist tyckte omedelbart att det var en jättebra fråga, men av någon outgrundlig anledning gick man sedan över till att diskutera om Lasse Åberg skulle kallas för Lasse eller Lars.
Hade det varit säsongen när Kim Anderzon var med, hade man ALDRIG släppt den första frågan…
Kvällens mest saknade
Alla har väl full förståelse för att Lasse Åberg kanske inte själv ville göra det i repris – på riktigt – och inte heller ens ville försöka övertala Leif Andrée och Claes Månsson att göra Ballongdansen på riktigt – utan kläder.
Synd, ändå. Nu blev det en småputtrigt trivsam, men egentligen rätt poänglös, avslutning på årets Stjärnorna på slottet.
Hade de gjort den på riktigt, hade det blivit en ny klassiker!