Kramdjuren blir levande på scen

Jens Peterson

till High school musical

MALMÖ. Det är roligare att se det här på scen än på film.

Två mycket bra huvudpersoner och ett smittande gott humör gör ”High school musical” till en charmig show.

Jag är född på 1950-talet så jag är för ung för den här historien. Käck romantik mellan blyg pojke och blygare flicka som rodnar när deras händer råkar röra varandra. Hör mer till min mammas generation. Eller mormors. ”High school musical” är som en Alice Babs-film.

Men, men säger någon upprört. Är inte det här succé hos dagens barn?

Jo, absolut. ”High school musical” är ett fenomen som gläder många unga hjärtan. Romantik och söta idoler och oskuldsfull optimism.

Tidlöst som ”Grease”

Men det är också tidlöst. Som ”Grease”. ”Grease” började som en parodi på äppelkindade 1950-talsfilmer, men har fått ett eget liv.

”High school musical” snor fräckt inledningen från ”Grease”. Nya flickan i skolan har träffat en kille på lovet. Det visar sig att han går på samma skola, och berättar om samma lyckliga möte för sina kompisar.

Hon är duktig på matte, han är basketstjärna. Båda upptäcker att de kan sjunga och förenas i skolmusikalen. Mot omgivningens protester.

Caroline Johansson Kuhmunen och David Lindgren har huvudrollerna. De är utomordentliga musikalsångare med stark utstrålning. Båda pratar charmig norrländska.

I filmen känns rollfigurerna som dresserade kramdjur. Disney-amerikanskt så att man storknar. Svensk kärvhet gör allt mer levande på scen.

Hopp om kärlek

Låtarna kan inte mäta sig med sångerna i ”Grease”, men det funkar. Sånglädje, dansglädje, spelglädje. Som extranummer hitsen på engelska.

”High school musical” vill ge hopp om kärlek och tro på att det är bäst att vara sig själv. Musikalen gör jobbet. Oavsett om du är född 1905 eller 2001.