Bästa Bob Dylan-tolkningarna som getts ut på decennier
NASHVILLE. Sitter vid ett småsolkigt hotellrumsfönster och tittar på Nashvilles skyline medan Bettye LaVette-albumet ”Things Have Changed” spinner i laptoppen.
Ett perfekt sammanträffande, kan man kalla det.
Den nu 72-åriga souldivans färska praktverk råkar nämligen rymma de bästa Bob Dylan-tolkningarna som getts ut på decennier.
Och det var ju just han, Dylan, som en gång skrev in Nashvilles då rätt så beskedliga skyline i historien; ett helt album, utgivet 1969 och idag allmänt betraktat som tidlöst, namngavs efter stadssilhuetten i fråga.
Det är dock inte i första hand i sådan klassisk Dylan-terräng Bettye LaVette plockat plantorna till förstummande ”Things Have Changed”.
Ja, hon ger sig på ”The Times They Are-A-Changin’” och ”It Ain’t Me, Babe”, men övriga spår är betydligt mindre kända och uttjatade. Som ”Don’t Fall Apart On Me Tonight” från ”Infidels”, fantastiska ”Going Going Gone” från förbisedda ”Planet Waves”, ”Emotionally Yours” och ”Seeing The Real You At Last” från verkligt bortglömda 80-talsvurpan ”Empire Burlesque”, ”Do Right To Me Baby (Do Unto Others” från ”kristna” given ”Slow Train Coming” och titelsången – ursprungligen bara utgiven på soundtrack-albumet som ackompanjerade Michael Douglas-filmen ”Wonder Boys” 2000.
Fast skälet till att LaVette – legendarisk soulsångerska som varit aktiv i nästan sex decennier och redan 1962 hade sin första hit – lyckats kreera den mest betagande samlingen Dylan-tolkningar på åratal är verkligen inte bara att hon vinnlagt sig om originella låtval.
Gör låtarna till sina egna
Framförallt har hon gjort samtliga nummer till sina egna. På riktigt. Lagt till, tagit bort, ändrat, hittat nya infallsvinklar.
Till skillnad från nästan alla andra som tar sig an den kanske mest storartade katalogen i den amerikanska musikhistorien är Miss LaVette inte ute efter att helgonförklara Dylan en gång till. Hon råkar bara ha hittat material som hjälper henne att uttrycka det hon vill få fram.
I den föresatsen har hon också hjälp av Steve Jordans varma, distinkta produktion och ett fantastisk lyhört komp – och själv sjunger hon som jag tror man måste ha levt i över 70 år för att kunna göra.
Nashville glittrar där ute i mörkret när hon, uppbackad av New Orleans-guden Trombone Shorty, laddar en sensuellt funkig version av ”Oh Mercy˝”-bluesen ”What Was It You Wanted” med så mycket fullmogen själ att det droppar om den och jag vet inte senast jag hade en så stor musikalisk upplevelse.
ORSAKER TILL EXTAS
Prince – Nothing Compares 2 U (Original)
Nothing compares to Prince..
Elvis Presley: The Searcher (HBO-dokumentär)
Det borde inte finnas något mer att berätta, eller visa, men det här är ett måste även för de som tror sig veta allt om Elvis. Otroligt ambitiöst, fullt av okänt och överraskande material.
The Looming Tower (Tv-serie, Hulu)
Finalavsnittet var ett mästerverk.
Fem som inte kom på Nobelfesten