Magiskt av en skäggig popmuslim
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-11-11
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag är oerhört retro för närvarande.
Albert Hammond Jr:s trivsamt The Cars-ljudande "Yours to keep", "Scrubs", och "Seinfeld" kvällarna i ända, Oliver Stone-box på dvd, chili på långkok, ingen blixt på min mobiltelefon.
Och så Cat Stevens!
Jag har inget emot retro.
Tiden har pågått länge; det finns ingen anledning att tro att det bästa alltid görs just nu, även om det självfallet finns en stor poäng med modernitet.
Men Cat Stevens.
Jag åker i skrivande stund X2000 till den eminenta staden Göteborg och lyssnar på Cat Stevens, som numera heter Yusuf Islam, och smaskar på en ostfralla.
Katten blev Yusuf 1979, efter att två år tidigare ha konverterat till islam efter en nära döden-drunkningsolycka.
Långt tidigare hade han fått jönsstämpel på grund av plågsamt polerade hits som "Moonshadow", "Morning has brooken" och andra syslöjdlärarinneklassiker.
Man kan säga att han var det tidiga 70-talets James Blunt.
Och kanske bör James Blunt, när han en vacker dag slutar utmatta våra öron via radioapparaterna, omvärderas på samma vis som Cat Stevens magiska melodier och kärleksbudskap bör återupprättas, om detta inte redan har skett i dessa från onödig smuts trevligt befriade yachtrocktider.
Den svenskgrekiske, skäggprydde, brittiske sexbomben har sålt 60 miljoner skivor och skrev trots allt mästerverket "The first cut is the deepest" (1967), inspelad av prominenta figurer som PP Arnold, Linda Ronstadt, Rod Stewart, Sheryl Crow, och ingen mindre än Göteborgs raggamuffinman # 1, Papa Dee.
"An other cup", som släpps nästa vecka, är 58-årige Yusufs första popplatta på 28 år. Jag avnjuter den nu med en kopp fulkaffe medan tågfönstret visar bilder av ett kargt vackert Västergötland i november.
Det känns rogivande.
Hela skivan bär Stevens förtjusande prägel av starka melodier och budskap om lycka i vardagen och hos Gud. Första spåret "Midday (avoid city after dark)" låter som någon av den sena Paul Simons allra största stunder.
Och, vid närmare eftertanke, är det kanske inte så retro att vara förtjust i en god popmuslim.
Det är rent av modernt.
I vilket fall känns det bra.