Motorvägen sjunger i den ljumma kvällen
BOCA RATON. Det var mörkt redan när vi anlände så det är svårt att orientera sig, men jag antar att det är I-95 jag ser alldeles utanför hotellrumsfönstret.
Det är en motorväg som går hela vägen från södra Florida upp till kanadensiska gränsen i Maine och jag tycker mig höra hur den sjunger för mig i den ljumma kvällen.
Det har varit tidig utryckning, turbulent flygning ner till Florida och sedan ett rätt så gastkramande deadline-race.
Nu står jag, lätt utpumpad, vid fönstret på mitt hotellrum i Boca Raton med en pappmuggskaffe tillredd i den underbara lilla bryggaren intill skrivbordet och tittar ut i det semikaribiska mörkret.
Jag ser inte så mycket mer än konturerna av några rasslande palmer nere på parkeringen och ljus som sträcker sig åt alla håll, bort mot en horisont som i det märkligt platta landskapet känns evig.
Men snett till vänster sköljer en ständig flod av bilar och långtradare åt båda hållen på en åttafilig motorväg och såvitt jag förstår är det I-95.
Den löper längs hela Floridas östkust, fortsätter upp genom Georgia, North och South Carolina och Virginia, passerar Washington DC, slingrar sedan förbi Maryland och en snutt av Delaware, skär därefter rakt genom Pennsylvania och New Jersey, tar en cirkel runt New York City och sträcker sig slutligen hela vägen upp till gränsen mellan Maine och kanadensiska New Brunswick, via Connecticut, Rhode Island, Massachusetts och New Hampshire.
Jag hör hur skarvarna på det klassiskt amerikanska sättet sjunger i däcken och efter en stund blir det repetitiva ljudet till en suggestiv sång, en melodi, en serenad om att allt denna vackra highway – alive tonight, indeed – ser under de tre hundra milen upp genom the promised land. Ljusen från Savannah, de böljande kullarna söder om Raleigh, klustren av motell vid ett truck stop utanför Richmond, den märkligt doftande tunneln under Baltimores hamn, industrilandskapen i norra Jersey, de täta skogarna mellan Boston och Portland..
Lite senare sitter jag i baren och försöker koppla av med några kalla Stella. På en platt-tv i taket pumpas collegefotboll, tre kraftiga affärsmän skrockar glatt vid ett bord och den trötta bartendern dukar bort resterna av en club sandwich från bardisken.
Det är en alldeles vanlig vardagkväll i Amerika och jag kan inte sluta nynna på serenaden I-95 sjöng.
Den var så förförisk.