Kändisar blir också ledsna
Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden
Kändisar ska tåla vad som helst. Inte sitta i middagsprogram i tv och gnälla med sin patetiska lyxångest. Tycker många.
En vidrig människosyn.
En av många fina mörka scener i poeten Kristian Lundbergs nya roman ”Yarden” är när han tar sin 13-årige son, som kallat honom jävla gubbe för att han inte får en pryl för flera tusen, på ett besök till en underklassförort med ”doften av förnedring”.
Lundberg är inte stolt över sitt tilltag, sonen blir rädd på riktigt, men han har inte råd med den dyra prylen och behöver visa var han kommer ifrån.
Jag tänker på ”Yardens” poetiska studie av en människa på botten när jag ser Kjell Bergqvist och Björn Ranelid försöka ta hämnd på journalister som sårat dem, när jag råkar hamna i något av internets allra mest bittra elaka hörn och när jag läser ett stycke populistisk tv-kritik av den vanligtvis skarpe Johan Croneman i Dagens Nyheter.
Croneman tycker att det är ”ett jäkla gnällande” på kändisarna i middags-tv-programmen ”Sommarpratarna”, ”Stjärnorna på slottet” och ”Teatersupén”.
”Det är tur att de stackarna slipper kliva upp klockan fem på morgonen, korsa hela stan och börja städa en sjukhuskorridor på Huddinge sjukhus för 17 000 spänn i månaden. Eller tömma bäcken på ett äldreboende i Nacka fö r1 7700”, skriver Croneman.
Det är ungefär sådana arbetsuppgifter och värre som Kristian Lundberg utsätts för i ”Yarden”, men han har inget otalt med, säg, vare sig Meg Westergren eller Camilla Läckberg för det. Han vet att ångest inte är mätbar.
Och samtidigt som Lundberg sliter på timpeng skriver han dikter, medveten om att ingen skulle notera om han inte publicerade dem. Men om han bara får iväg en enda flaskpost, till någon, en enda text som kan få en enda människa att känna sig mindre ensam – då är den viktig. Då är den värd.
På samma vis är det med kändisarna som lider i tv. Deras sorg får många att känna sig mindre ensamma i sina sorger. Vi är inte ensamma. De är också ledsna. Allt är inte glitter och färgbilder och premiärer. Inte mycket, faktiskt. Den mediala framgångsbilden är inte sanningen. Bakom de förljugna och poserande stjärnleendena sitter en människa på huk.
Men många hatar kändisar som tycker synd om sig själva med miljoner på banken. De pissar på dem i en blogg eller i ett anonymt kommentarsfält. Nu är det värre än någonsin. Kändisen är fritt villebråd. Skjut dem bara! Skjut dem med vidrigheter. Och det ska kändisen tåla för hon är ju känd.
Det är en gräslig människosyn. Kändisen berövas sina rättigheter och reduceras till en seriefigur. Och därpå har hon inte ens rätt att visa sin ledsamhet i tv. När försvann den rätten? När de fick sin första eller andra hit? Eller den tredje?
Exakt hur framgångsrik måste man vara för att bli av med rätten till sorg?