Vi som upplevt skräcken rustar alltid för det värsta
HOLLYWOOD. De är, som det heter, fresh of the boat när de twittrar om hur kul det var med den senaste jordbävningen.
Dårar.
Vänta bara till ni kastas ur sängen av en feting mitt i natten och husfasaden spräcks framför ögonen.
Kanske är det galghumor. Kanske har den mexikanska masochismen redan smittat av sig.
Men de klämkäcka raderna på Facebook och Twitter vittnar bara om hur lyckligt ovetande de är om vad som faktiskt kan hända.
Vi som var här –94 när det som först rapporterades till 7,1 på richterskalan och sedan nergraderades till 6,7 plågas av för många minnen för att kunna dra på munnen.
Jag bodde i ett hyreshus på tre våningar då. Allt i lägenheten krossades i skalvet. Ändå klarade vi oss förhållandevis bra. Grannhuset, en enplanskåk, sjönk baklänges ner i marken. När ägaren klättrade ut genom ytterdörren öppnades den i 45 grader mot himlen.
Efteråt stod vi på taket i soluppgången och såg gasexplosionerna brinna ut runt om i staden.
Det är de scenerna som gång på gång återkommer när vi läser att antalet jordbävningar kraftigare än 4,0 i södra Kalifornien och i mexikanska Baja har ökat lavinartat i år. Hittills har det varit 70 såna skalv i år, fler än något annat år det här årtiondet. Och då är vi bara i april.
Motsvarande siffror för 2009 var 20 och 29 året dessförinnan.
Forskarna säger att de studerar ökningen men inte kan förklara den. Kraftiga jordbävningar tenderar att inträffa i cykler och ökningen det här året kan innebära att södra Kalifornien är på väg in i en aktiv jordbävningsperiod igen.
Det behöver inte betyda att Den Stora som ska bryta loss Kalifornien från övriga USA är närmare än förut, men det kan innebära att fler jätteskalv är på väg.
Det är det som gör det här så frustrerande.
Forskarna vet egentligen inte ett dugg.
Därför rustar vi för det värsta. Under sängen vilar nu en nödbag med ficklampa, vattenflaska, proviant, batteriradio, visselpipa och första förband.
Skafferiet innehåller konserver enligt statens rekommendationer: man ska räkna med att vara självförsörjande i tre till fyra dygn.
För det mesta lyckas vi dock blunda för den brutala realiteten. Och – när dödsångesten gör sig påmind – försöker vi intala oss att kvalitet trots allt är bättre än kvantitet.