Natalie gör mig till en stalker i dunkeps
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-12-18
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
NEW YORK
Det här är allvarligt.
Det här slutar med galenskap.
Jag är kär i Natalie Portman.
Tyckte jag såg henne en dag på Union Square och hjärtat blev som en sill.
Men asch. Det var en blond bomb på runt 40 som inte alls såg ut som hon.
Man ser så mycket som inte är där när man är kär.
Men min kärlek till Natalie Portman kan mycket lätt gå över i hat, som all kärlek.
Så var det med Gwyneth Paltrow. Står inte ut med henne längre. När hon blev ihop med Coldplay-mannen blev hennes brittiska komplex så övertydligt.
(Kärleken till Penelope Cruz och Nicole Kidman har mer blott?svalnat. Kanske fanns där aldrig någon riktigt passion, mer en varm (ömsesidig?) respekt, som ett 50-talsäktenskap).
Med Natalie är det varm passionerad hatkärlek.
Natalie är obehaglig. Så odrägligt perfekt. Helt übermensch. Mer perfekt än vanligt, även med Hollywoodstandards.
Hon är vacker.
(Sjukt vacker – även med celluliter).
Hon är smart.
(Sjukt smart – fick bara stora A på Harvards psykologutbildning. Som hon genomförde t r o t s att hon redan var filmstjärna).
Och hon är en storartad skådespelerska, orädd, sexig och insiktsfull.
(Bara de väldigt smarta blir riktigt bra skådespelare, de andra kan bli filmstjärnor).
Som lök på laxen har Natalie också koll nog att vara med i två av årets absolut bästa filmer: den gulligt kantiga indieromantiksagan ”Garden State”, av Zach Braff, och Mike Nichols (”Mandomsprovet”) fantastiska, deppiga dissekrering av kärlekens ombytliga villkor i ”Closer”, baserad på en pjäs av Patrick Marber.
Natalie har allt.
Men. Hon vill inte ha mig. Såvitt jag förstår. Så jag måste hata henne. Hur överlevs olycklig kärlek annars?
Jo. Man blir en stalker. Jag sitter nu, medan vi pratar, utanför hennes lägenhet i dunkeps. Ring polisen. Jag är helt creepy.
Den skäggige programledaren Wolf Blitzer intervjuar författaren Tom Wolfe på CNN. Om de gifter sig blir det ett väldigt festligt namn.
Nej, inte Tom Blitzer.
Veckans roligaste mejlfråga: ”?men en sak bara, varför alltid så mycket prat om stekar, kotletter o dyl?”. Hihi. Tänk att jag är så biffig. Okej här kommer en fisk: sushi.
Steven Soderberghs ”Oceans 12”. Där har vi en film som faktiskt är sämre än Oliver Stones ”Alexander”.
Gillar att det byggs ett blankt höghus på skitiga Astor Place.
Kommer att sakna Mud Truck, den oranga skrutthögen som spelar rock och säljer espresso – ibland smarrig, ibland sumpig – mittemot förfärliga Starbucks.
Dorothy Parkers dikt: ”I love a martini, but two at the most. Three I’m under the table. Four, I’m under the host”. Skrevs på hotell Algonquin.
Nu har en man vid namn Joe Imperato köpt den första av Algonquins dry martinis för 13 000 dollar (87 000 kr), med en diamantring i botten.
Hans livs kärlek Melissa Beck accepterade drinken och svarade ja på frieriet.
87 000 spänn. Så vad kunde hon säga?
Jag menar, vem tackar nej till en dry martini.
Bara i New York, barn, bara i New York.