Ministern håller med – Banans film stinker
Vad händer i en biogubbes liv när ljuset tänds i salongen?
Jo, man blir småförälskad i två män. Mejlar med regeringen. Och blir fotograferad av Sean Banan.
En vanlig fråga från folk med ”vanliga” jobb till en filmkritiker:
Vad gör du när du inte går på bio? Vad har du för förhållande till dem du skriver om?
Tja, förutom att man skriver väldigt mycket, tjafsar med chefer och sådant, så är här ett axplock med händelser som man verkligen inte hade förväntat sig skulle inträffa.
Under Göteborgs filmfestival, i Hotel Rivertons skybar, kommer Ruben Östlund (som jag har sågat rätt ofta) fram och tycker jag ska bjuda på en öl.
– Det är du fan skyldig mig! säger han.
Han har rätt, så han får en femtiolapp.
Intervjuar Måns Mårlind och Björn Stein, svenskarna som gjort Hollywood-succé med ”Underworld: Awakening”. Får dåligt samvete. Både då (tycker inte om filmen, men säger inget om det) och nu, för att intervjun inte har publicerats. De är otroligt trevliga, roliga, kunniga, intressanta, idérika och frispråkiga i våra samtal om film. Som biogubbe blir man nästan som förälskad. Hade jag varit kulturminister hade de fått 30 miljoner kronor för att göra vad som som helst.
Har mejlkontakt med en minister i regeringen som också tycker Sean Banan-filmen är förfärlig. Försöker förgäves få ministern att be Fredrik Reinfeldt att utfärda en officiell kommuniké om filmen.
Blir seriöst ledsen för att inte fler ser Peter Dalle-thrillern ”En fiende att dö för”, årets klart bästa svenska film. Dalle verkar ha satsat så mycket energi i den.
Pratar med Björn Ranelid på Melodifestivalens stora fest i Stockholms Stadshus. Tycker att det skulle vara kul med ett foto ihop med honom. Författaren räcker över min Iphone till – Sean Banan, som glatt trycker av en bild. Uppenbart helt omedveten att det var just jag som gav hans film ett minus i betyg.