Frälser oss – igen och igen
Jens Peterson är lika biten – efter att ha sett sin 30:e konsert med Bossen
Tro. Man vill tro.
På musiken. Gemenskapen. Springsteens egen soul.
Här biktar sig en troende lyssnare efter 30:e konserten.
Min bäste vän Hasse frågar.
– Ska du se Bruce Springsteen i år igen?! Varför? Det är väl likadant.
Nej, jag tycker inte det.
Inte för att det är fel på att lyssna på samma sak om igen. Det gör vi med skivor vi gillar.
Konserter med Bruce Springsteen är annorlunda. Varje kväll är unik. Alla är inte bra. De sämsta i Sverige gjorde han 1992, och Globen 2002 var också rätt poänglös.
Den här lördagen är min 30:e konsert med Bruce Springsteen. Den första var maj 1981. Jag hade längtat sedan ”Born to run” 1975. De magiska stunderna har varit många sedan dess.
Att se honom i New Jersey i heta augusti 1984 när ”Born in the USA” just exploderat. Att vara med på hans första gigantiska utomhuskonsert nära Dublin. Han sjöng The Beach Boys ”When I grow up to be a man”.
De första Ullevispelningarna 1985 var underbara. Springsteen ensam på Cirkus oförglömlig, liksom ”Seeger sessions” i oktober 2006.
Juli 2012 i Göteborg går tankarna lätt till frälsarmöten. ”Can you feel the spirit?” ropar Bruce Springsteen, och hans musik är trosviss. Publikens armar sträcks bejakande upp i luften. Planen framför scen liknar ett hav av sjögräs som vajar i musikens vågor. Rytmen är gospel. Springsteen ger handpåläggning åt de fanatiska längst fram.
Det är förrädiskt frestande att jämföra med religiös tro.
Men det här är en annan sorts ritual, mer lik ”Små grodorna” eller twist. Publiken och musikerna på scen dansar en dans tillsammans. Det är inga lärjungar som underdånigt sträcker sina armar mot skyn, det är medspelare i en upplevelse som behöver energi från två håll.
Springsteen jobbar hårdast av alla. Springer och sjunger i nästan fyra timmar. Inte konstigt att han tillbringar spellediga dagar i träningslokaler.
Han är ingen pastor. Han är en skicklig regissör och skådespelare på scen. Även om det finns andliga inslag, som när han åkallar nu döda medmusiker som han säger ändå är närvarande.
De är de i publikens tårmjuka ögon.
En av fredagens höjdpunkter är ”Drive all night”. Publikens glittrande mobiler förvandlar Ullevi till en katedral i sommarnatten. En annan är ”7 nights to rock”, en leende bagatell från 1956.
Alla gånger jag sett flera konserter i rad har tonen skiftat dag två. Lördagen blev en annan show. Sällan spelade rariteter, sällsynta frimärken för de trogna. ”The river” som hymn. En fantastisk ”Because the night”. ”Jungleland”! Vi log lyckligt åt låtval efter låtval.
Vad är det då vi tror på? Musikens makt. Att hämta hopp och drömmar och få kraft att göra det bästa man kan. Att tro på sig själv. Nära fyra timmars känsloresa, från sorg och ilska till lekfullheten och lusten att bara släppa loss och dansa i natten.
Jag önskar många fler fick vara bland 66 000 lyckliga som sjunger och dansar varje kväll i Göteborg.
Jag önskar att Hasse hade varit här.
Då hade han förstått varför jag hoppas på fler Springsteen-konserter. Hoppas och tror.