Inte riktigt den krydda mitt tonårsjag behövde
Frida Söderlund om Spice Girls
Spice up your life.
Jag och mina bästa vänner borde kanske ha tagit det med en nypa (läs: handfull) salt inför vår musikvideoinspelning i sjunde klass.
Det gjorde vi inte.
Jag var väl en sisådär tre år när Spice Girls bildades.
(Ja, det betyder att jag är född 1991. Ja, det betyder att jag svassade runt på familjesemestrar i limegrön magtröja med Spice Girls-tryck. Ja, det betyder att jag rev ut hela förrådet i jakt på samma tröja till skattjakten på studenten. Ja, det betyder att jag var så pass vinglig att jag aldrig hittade den.)
Hur som helst.
Spice Girls myntade ”girl power”-uttrycket så hårt under 90-talet att det aldrig riktigt gick bort. Kanske var det med det undermedvetna självförtroendet som vi skrek ”pax Spice Girls” inför vår musikvideoinspelning i sjuan.
Eller så var det kanske bara så att det ännu fattades några hjärnceller, vad vet jag.
För året var ändå 2004.
Intresset borde ha dött ut med gruppens splittring, med det faktum att jag aldrig skulle kunna få vara Emma Bunton med mörkt hår och grova ögonbryn, med all ny musik som tagit över musikvärlden.
Men inte.
Vi övade tre gånger innan. Försökte komma på en koreografi. Hand längs höft, rumpor som skjuts upp och ner och åt sidan och i cirklar. Så stod jag plötsligt där och vickade på stjärten framför skolans kamera, med truckerkeps, pappas träningsbyxor och ett taskigt sytt linne. Jag använde Eminem-rörelser och en Jerry Williams-spark i tron om att det var girl power. Sexigt. Spice!
Med okontrollerad inlevelse mimade vi till ”yo, I’ll tell you what I want, what I really really want”.
Så kablades det ut över hela högstadiet på varje tv-skärm.
När vi försökte vara girl power med krusat hår och stjärtsvängar utan rytm.
De var de längsta 02.48 minuterarna i mitt liv.
Sedan räddades vi av den falsksjungna versionen av ”The final kebab” där alla skolans 500 studenter trodde att eleven i fråga sjöng på riktigt. Och Aftonbladet-fotografen Pontus Orres version av ”La dolce vita” där han gestaltade After Dark i rosa sjalett.
Tills nästa år, när det kablades ut igen.
Och igen. Och igen.
”I wanna really really wanna zigazig ah.”
Skulle inte tro det, va.