Nu – efter Cannes – är jag ett Håkan-fan
Läs Jan-Olov Anderssons krönika
Vanligaste frågan senaste dagarna: Så hur var det
i Cannes?
Tackar som frågar. Det mest omvälvande med mitt 30-årsjubileum på franska rivieran, är att även jag blivit ett Håkan Hellström-fan.
Varken Jens Peterson eller jag blev, den här gången heller, särskilt solbrända av att gå på bio eller intervjua filmstjärnor på lyxhotell.
Några personliga slutsatser efter årets Cannes-festival:
Aldrig glömma ta med paraply. Försöka se fler filmer från udda länder. Inte missa vinnar-
filmen, i år ”La vie d’Adèle”. Ingen tror på bortförklaringen att jag är för pryd för att se nakna kvinnor hålla på så mycket med varandra.
Några mer allmänna slutsatser: Folkets Bio tog storslam, med fyra inköpta vinnarfilmer. Den svenska skådespelarexporten till Hollywood kommer bara öka. I år sågs var och varannan ung svensk skådespelare nätverka i Cannes. Och att döma av responsen på Studio Cannes, bara måste Aftonbladet fortsätta med direktsänd webb-tv från Cannes.
Och så var det Håkan Hellström.
Har på några veckor gått från så-fantastisk-är-han-väl-ändå-inte till hundraprocentigt fan.
Lyssnade in mig på plattorna i förväg. Intervjuade och pratade skit med honom under ett par sena nätter i Cannes. Såg en häftig spelning med honom och Adam Lundgren på Svenska Filminstitutets 50-årsfest (alltihop finns i min iPhone och snart som bootleg på Gossen Records).
Monica Zetterlund-biografin (premiär 13 september) är underbar, men ”Känn ingen sorg” (premiär 19 juli) är faktiskt snäppet vassare.
Duon Måns Mårlind/Björn Stein har gjort allt rätt i en film som lär sätta Håkan Hellström-fansen i lyckorus och även ge honom många nya fans. Inspirerad av Hellströms låtar, har de gjort en sex & drugs & rock ’n’ roll-historia som både form- och känslomässigt slår det mesta som skådats i svensk film under senare år, med Adam Lundgren i ”Håkan-rollen”.
En svensk ”Trainspotting”, typ.