Kolla – en gubbjävel röjer på dansgolvet!

Svante Lidén

helskärm

Friends arena, Solna. Vilket jävla ös!

Jag vet inte vad jag hade väntat mig av Swedish House Mafia.

Men knappast det här.

Låt mig först klargöra en sak.

Jag är ingen recensent. Jag är hitskickad i egenskap av gubb­jävel.

Det var länge sen jag såg så mycket folk på samma gång. Trängseln på det här stället är som på vilket pendeltåg som helst i Calcutta ­under värsta rusningstid. Tur att man är van.

Jag har varit på konsert förr. Första gången måste ha varit 1958.

Var sex år och hade ingen aning om nånting. Rock-Ragge spelade på Teater-Bio i Sollefteå.

Farsan, tondöv journalist på Nya Norrland som avskydde allt vad musik hette, skulle rappor­tera.

Jag fick hänga med, antagligen för att få uppleva nått avskräckande.

Det var fullt av folk, de flesta ohyggligt gamla i mina ögon. ­Tanter som skrek.

Och ut på scenen skuttade en förhållandevis vuxen man i turkos kostym som lät och rörde sig konstigt.

Jublet höll på att riva ner den enorma kristallkronan i taket.

Farsan hoppades väl att den i så fall skulle ramla ner i skallen på den pomaderade harkranken där framme.

Jag glömmer det aldrig.

Det har hänt ett och annat sen dess. Kom just att tänka på det.

Disc-jockeys var dom där töntarna med alldeles för stora hörlurar som brukade spela grammofon på ungdomsgården i ­Söderhamn dit vi ­hade flyttat.

Sen migrerade dj-verksamheten till ett ställe som hette Blå Valvet. Och då fick tönten plötsligt ligga.

Sen hände nåt annat. Riktiga ­artister som Claes af Geijerstam slog sig på plattvändandet. Halva stan kom till Valvet för att kolla på honom. Om han fick ligga har jag ingen aning om. Men han kunde i alla fall spela grammofon alldeles själv.

Det är mer än vad man kan säga om killarna därborta.

Jag fattar ingenting. Men det gör 35 000 andra. I ett sånt läge är det bara att böja sig.

Ljudet går bokstavligen genom märg och ben. Jag tror inte att exempelvis njurarna mår prima av basgångarna. Inte ­levern heller. Å andra ­sidan, när var något kul bra för levern?

Killarna därframme verkar inte särskilt översysselsatta. Men – dom levererar nåt jag aldrig varit med om tidigare.

Kraften i skådespelet är enorm. Fladdrar verkligen brallorna?

Diskanterna, de tunga basgångarna, de eviga upprepningarna och de helt ofattbara ljus­effekterna får en att känna sig närmast flytande. Märkligt.

Det går inte att komma undan, man susar iväg som Omar på flygande mattan. Härligt.

Back in the days var det inget snack om vad som fick konsert­besökarnas ögon att glänsa.

Nu? Ingen aning. Jag antar att det är musiken ...

En sak som slår mig: den roterande vevrörelsen med högerhanden. Det är exakt samma ­rörelse som farsan hade när han vevade i gång vår gamla vevgrammofon för att spisa nåt ­riktigt hot.

Allt går, som vanligt, igen.

Man blir svettig av att dansa. Viktigt med vätskebalansen. Men – 35 spänn för en Zingo? Nån måtta får det vara på girigheten.

Jag är antagligen äldst på stället, men folk är vänliga. Det var kul att få vara med.

Om jag ska gå igen i kväll? Nja, i kväll blir det Mozart, ett säkert kort. På topplistan varje vecka – i 250 år.