Jöbacks största stund på scen
Publicerad 2012-10-20
Hans röst bär vad som helst i bragdsatsningen ”I love musicals”
Vad gör man om man spelat några av världens största musikaler och redan gjort huvudrollernas heliga graal?
Man gör förstås majestätisk arenaunderhållning av hela musikalgenren.
Att få det att fungera är imponerande. Att göra det till en succé är en bragd.
För det är så klart inget litet projekt Peter Jöback rullar ut med efter sitt halvår på West End i London.
Inte nog med att han släpar ut musikalfenomenet på arenaturné. Han gör det med några av genrens mest respekterade namn.
Superdirigent
Stockholm Sinfonietta, en av världens främsta kammarorkestrar. Den engelske superdirigenten David White. Kanadensiska musikalstjärnan Ma-Anne Dionisio som bland annat har spelat ”Miss Saigon” tillsammans med Peter. Katy Trehame, den brittiska sopranen som gjorde ”Christine” i jubileumsföreställningen av ”Phantom of the opera” tillsammans med Jöback. Och så irländske storsångaren Michael McCarthy. Alla trängs och avlöser varandra på scen när Peter kryssar sig igenom världens största musikaler.
Fallgroparna borde vara många. Men med Melodifestivalen-meriterade Edward af Sillén som modigt sparsmakad regissör blir galakvällen en enormt dynamisk föreställning utan vare sig döda stunder eller onödigt bred pensel i dekoren.
Det är lika mycket en varm lektion i musikalhistoria som stor show – gediget, slående ambitiöst och musikaliskt i världsklass.
Alla imponerar, inte minst Jöback själv. Sångaren har med sin allt mer mångfacetterade popkarriär visat att han behärskar så långt mycket mer än genombrottets musikaler. Ändå finns ett självförtroende här som inte går att blunda för.
Rösten tycks bära vad som helst, lyssna bara på det dramatiska ”Jesus Christ superstar”-numret ”Gethsemane”.
Ren uppvisning
Andra akten är ren uppvisning och Jöbacks kanske allra största stund som liveartist.
Det går förmodligen inte att göra en mer kärleksfull hyllning till musikalgenren.
Peter Jöback: ”I love musicals”
Konsert i Scandinavium, Göteborg.
Längd: Två timmar och 50 minuter, inklusive paus. Publik: 5 100. Bäst: Andra akten, framför allt ”Phantom of the opera”, ”Music of the night”, ”Gethsemane” och ”Les misérables”-numret ”One day more”. Sämst: De första tio minuterna är lite stökiga och forcerade.