Bjällerklang är bäst i blått
Publicerad 2012-12-09
Julen är inte röd.
Den är, precis som Aretha Franklin sjunger, blå.
Kanske bara är jag.
Men förutom den fåniga invändningen – julmusik är i regel missförstådd.
Just nu, precis när du läser detta, klättrar Mariah Careys ”All I want for Christmas” på topplistan på Spotify.
Och inget fel med det. Det är en underhållande smällkaramell. Musiken låter som shoppingglädje på Åhléns. Tamburinerna rasslar som pengar. Åh, sjung halleluja för arbetslinjen.
Men lyckliga jullåtar ger en skev bild av årets största högtid. Det förstod redan kompositören och låtskrivaren Irving Berlin.
Historierna varierar, men det sägs att Berlin skrev ”White Christmas” på ett lyxhotell i Kalifornien under stekande sol. Och Bing Crosbys inspelning av låten räknas fortfarande som den mest sålda singeln någonsin. Den toppade den amerikanska singellistan 1942, 1945 och 1946.
Det var melankolin som gjorde låten populär. Texten om hemlängtan, den sentimentala drömmen om en fridfull och vit jul hemma, blev framför allt en hit i amerikanska armén. Militärens radiostationer överöstes av önskningar från soldater och deras anhöriga. Och mot bakgrund av Hitler och andra världskriget får ”White Christmas” en helt annan tyngd och betydelse.
Julen är enda helgen där ordet och tillståndet ”sentimental” blir fridlyst i några dagar. I vardagen är sentimentalitet annars en styggelse.
Att vara sentimental är ingen god affär. Telefoner och relationer och köksgeråd måste ständigt uppdateras. Annars är du en förlorare. Det har marknaden bestämt. Kul.
Men under julen är det tillåtet att vara lite ledsen och nostalgisk. Vare sig man firar jul eller inte måste man förhålla sig till högtiden, ensam eller tillsammans med andra.
Ensamheten blir överlag mer akut. Saknaden efter de som inte är nära längre, levande eller döda, blir svårare. Och den bästa julmusiken har alltid börjat där, någonstans mellan självrannsakan, förtvivlan och hopp.
Varje år försöker jag och min storebror göra en julskiva med nya och gamla favoriter. Man kan säga att vi, likt The Blues Brothers, har fått ett uppdrag av Gud.
Med åren har projektet mest varit en ursäkt för att få rama in några av årets bästa låtar med lite bjällerklang. Det enda vi vet är att julmusik helst ska lagras i ungefär tjugo år. Annars hinner inte låten få rätt nostalgisk karaktär.
I år kliver ”Blue holiday”, en gammal och undanskymd inspelning som Aretha Franklin gjorde 1967, fram och tömmer rummet på syre.
Man kan föreställa hur Aretha sjunger balladen på en övergiven nattklubb i Harlem, uppbackad av trumvispar och en trumpet från New Orleans.
Det är inte bara en påminnelse om julens rätta färg. Det är också en minneslapp om att vissa artister är som naturlagar.
En sak förändras aldrig. Vill du ha en röst som sammanfattar allt – klicka dig fram till Aretha.