Tv-bolaget måste ta hela ansvaret
Den iskalla cynismen i ”Big brother” är inte förvånande.
Bara så idiotiskt omodern.
I dokumentären ”Mrs Peace of America” åker protestsångerskan och fredsaktivisten Joan Baez till ett krigshärjat Sarajevo på 90-
talet.
Nån filmar när hon sätter sig ner på en stol som placerats mitt på gatan och sjunger ”Amazing Grace”.
Jag vet inte varför den politiska gesten bränner sig fast.
Kanske för att den är så ohyggligt naiv och lätt att håna. Kanske för att den idealism Joan Baez personifierar ligger så ohyggligt långt från det som utspelar sig i ”Big brother”.
Blir du förvånad över att produktionen ibland
manipulerar deltagarna och genom olika metoder styr handlingen från kontrollrummet?
Hämta en ficklampa och lys med den i örat – risken är stor att dina ögon börjar glittra.
Villfarelsen om att dokusåpor saknar regi och
visar hur verkliga människor beter sig utan manus är så banal och falsk att den borde vara utrotad för länge sen.
Ungefär som att deltagarna är aningslösa mähän som inte fattar att kameran ser allt de gör. Allt är ett skådespel.
Och utan fylla och skandaler och fulspel och Hitlerhälsningar blir ”Big brother” ett långtråkigt och ständigt bevakat akvarium där folk har lika lite att göra – och lika mycket att säga – som en guppy.
Säsongens alla sammanbrott och psykoser tyder dock på att kontrollen i urvalet av deltagarna har brustit. Det är produktionens ansvar, och ingen annans.
Och kanske förtjänar programmets producenter att få en pinne uppkörd i det blå för att de sprider dålig smak.
Men tidningarnas rubriker på papper och webb, som aldrig basunerar ut att ”i dag hände absolut ingenting i bikten”, bidrar också till att ”Big brother” får större uppmärksamhet än de låga tittarsiffrorna förtjänar.
Vilket i sin tur inspirerar ännu fler att låsa in sig och hoppas på en genväg till karriär och uppmärksamhet.
Men Aftonbladets webbstatistik visar glädjande nog följande: det är fler som läser om programmet än tittar. Och när även läsintresset svalnar kommer ”Big brother” att försvinna.
Det är inte en dag för tidigt. Det är en ny värld därute.
Ingen bryr sig längre om att folk ligger eller super eller pissar på en matta i tv.
Det är inget tabu längre. Det är vardagsmat.
Chansen att få ett anständigt liv är större om man går ut på stan,
sätter sig på en stol och sjunger ”Kumbaya”.