En märklig resa mellan lyxkrogar
Läs Jens Petersons krönika
Två män bilar mellan lyxkrogar i norra England.
Smågrälar och gör imitationer av kända skådespelare.
”The trip” är en märklig resa. Lång på dvd, intensivare på bio.
Steve Coogan och Rob Brydon spelade i ”Tristram Shandy” tillsammans. Regissören Michael Winterbottom tyckte att scenerna där de två improviserade utifrån sina riktiga jag funkade bra i den filmen.
Han föreslog att de grävde djupare.
Det blev ”The trip”, en tv-serie som gjordes för BBC i sex halvtimmeslånga avsnitt. Upplägget är att Steve Coogan ska skriva krogrecensioner om lyxrestauranger i norr åt The Observer. Hans amerikanska flickvän, som är intresserad av mat, skulle följa med, men förhållandet svajar och hon är hemma i USA.
Han ringer Rob Brydon som en motvillig nödlösning. De kör bil. Äter gott. De pratar. Och pratar och pratar. Rob Brydon har ovanan att försöka imitera skådespelare hela tiden.
De bråkar om vem som bäst kan imitera Michael Caine och Anthony Hopkins.
Det gör Steve Coogan. Även om han föraktar den sortens underhållning och gnäller på Brydons försök att vara rolig. Hugh Grant och Woody Allen är andra röster som Brydon har svårt att låta bli.
Coogan är nedlåtande om Brydons karriär och hans tjat om Wales, Richard Burton och Michael Sheen. De turistar i döda poeters hus.
Den i filmen fåfänge Steve Coogan har egna problem med självförtroendet och rollerna han inte får. Han ringer ofta till sin amerikanska agent i hopp om fina filmroller. När mobilen har täckning, vilket inte är alltid i vildmarken i Yorkshire.
Steve Coogan verkar vara väldigt avundsjuk på Michael Sheen som tagit alla bra roller.
Det är vemodigt och ömkligt. Och väldig roligt.
”The trip” har också två sekvenser där de sjunger, och analyserar, ABBA:s ”The winner takes it all”
Biofilmen har svensk premiär den 4 augusti och den är briljant. Om man köper BBC-versionen på dvd får man ca en timme mer, plus bortklippta scener och sex olika tagningar som visar hur en improvisation om miltäriska kostymfilmer växer fram.
Två män som tjafsar och hamnar i tävling om vem som kan sjunga flest oktaver. Det känns som om man får veta mycket om skådespelares bräckliga egon.