Hela Rolandz är bara ... konstigt

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden – varje måndag

helskärm

HANSKROKA. Varför, Robert Gustafsson? Det här är sommarens skojiga mysterium.

Dansbandet Rolandz är ju konstigare än ”Lars Brundin – blond, tjock och konstig”.

Som en småfestlig engångshändelse i ”Dansbandskampen” och i ”Allsång på Skansen”, visst. Men sedan? Varför?

Som en galen gubbe på stubbe har jag suttit här i skogen och grubblat över varför Robert Gustafsson – Sveriges bästa komiker, rent av ett geni i genren – tog sin gamle ”Torsk på Tallin”-karaktär Roland Järverup ut på bygden och sjöng halvironiska dängor med dansbandet Rolandz.

Det var varken komiskt eller allvarligt, varken sjukt eller normalt, varken bra eller dåligt. Det var?…?konstigt.

Och ja, visst, jodå, hell, det är klart att folk gör underliga saker ibland. Man kan ju inte bara harva på. Eller det kan man förstås. De flesta av oss gör det. Semestern är slut, man harvar på. Sedan lite ledigt vid jul. Därpå harvar vi på. Sedan är det påsk. Och så harvar vi på. Och så en dag är livet över.

Var det så Robert Gustafsson tänkte? ”Här harvar jag på, jag bara harvar, jag är med i ’Parlamentet’, jag tackar nej till 12 företagsgig i veckan, jag ska göra ’Åsa-Nisse’, jag är med i Killinggänget på Dramaten, jag harvar, jag måste göra något riktigt konstigt nu. Jag gör Rolandz!”

Knasigt. Konstigt.

Komikern sa själv till TT Spektra att det var ”kul att kunna ge Roland det lyckliga slut han aldrig fick i filmen”. Ja du. Nja. Som om John Travolta tog Vincent Vega på twist-turné i Mellanvästern för att ”det slutade så trist i ’Pulp Fiction’”. Håller icke.

Kanske är det ett konstprojekt? Har Robert gjort en film i hemlighet om hela det bisarra, mediokra tjofräset? Är Konstfack inblandat?

För Robert i Rolandz är ju som en tavla av Magritte, den belgiske målaren som placerade en pipa mitt i nyllet på gubbar i hatt, eller som låste in ett jättestort äpple i ett rum, eller som gjorde små spelfilmer där han försökte lära vatten att hälla sig självt i ett glas.

Alltså, inga jämförelser mellan Rolandz bondkomik och en av världens främsta konstnärer i övrigt, mer än att det är koooonstigt, som Gustafssons egen karaktär Lars Brundin – ”blond, tjock och konstig” – brukade säga så festligt på 90-talet.

Kan Gustafsson ha blivit knäpp?

Var han ute efter dansbandsgroupies?

Tjänade han ohyggligt mycket pengar?

Har han månne en pervers böjelse för att klä sig i midjekort kavaj?

Eller är han bara – konstig?

Sådant här funderar jag på här i skogen. Jag förstår inte. Ring mig Robert, så pratar vi om det här.