Vi som är evigt unga ska plötsligt bli 50

Per Bjurman

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-01-02

NEW YORK. Jaha, nu är vi här.

I decenniet då vi som är födda på 60-talet ska fylla 50.

Fan, var det inte nyss vi trimmade mopeder, lyssnade på Sweet och inte hade en tanke på nåt annat än att vi skulle leva för evigt?

helskärm

Jag vickar på den trasiga persiennen och tittar ut över ett Manhattan insvept i blött, kallt januaridis.

Såvitt jag i mitt rätt påtagliga nyårsdagstöcken kan avgöra ser allt ut som det ska.

East River flyter åt rätt håll,

Empire State Building står lodrät

i slasket och Verrazano-bron, långt där borta i fjärran, förbinder fortfarande Brooklyn med Staten Island.

Ändå är det nåt som känns konstigt. Nåt som skaver. Nåt, utöver den där sista och i idiotens ursäkt till hjärna helt nödvändiga tequila­jamaren kvart över fyra i morse, som sliter i nerverna.

Det är ju 10-talet som brutit ut där ute.

Och under 10-talet ska vi som föddes på 60-talet – den evigt unga generationen, vi som gav världen Barack Obama, sopsortering och Duran Duran – fylla 50.

Jo, alla blir vi 50 bast det här decenniet: Jag, LL Cool J, store­bror Ola, Kajsa Grytt, lill­killen Bullen, chefredaktör Helin, Cindy Crawford, Andres Lokko (DET är ju det verkligt chockerande …), Noel Gallagher, Oisín, Carola, Space Age Baby Jane, Tomas Brolin, Bono, Rob Lowe, Chips Kiesbye, Mats Wilander, Lili & Susie, Mike Tyson och Åsa Back, som jag lekte ryska posten med hemma hos Lena Lång för … ja, det var väl bara häromåret. Eller … nej, 30 år sen är det visst.

Jag har aldrig haft mycket till ålderskriser tidigare – om man inte ska räkna en period i sjuårsåldern när det kändes lite jobbigt att en yngre generation höll på att ta över sandlådan hemma i radhuskvarteret – men det här är en pärs.

Allting går ju så förbannade fort. Jag tycker verkligen det var nyss jag lekte ryska posten i Långens gillestuga, pluggade Sweets ”Fox on the run” på kompakt­stereon, tuggade Hubba bubba och försökte få Pelle Fosshaugs syrra att sitta på bönpallen på den trimmade Suzukin.

Men i?stället är vi i högsta hastighet på väg mot nånting man inte alls vill tänka på, men så gör man det ändå och plötsligt grinar ofattbara fakta en i plytet.

Som att vi som klev ut på scenen 1967 – den finaste årgången av dem alla – i år räknat nu har närmare till

pension än till 20-årsdagen.

Hur kul tycker du, fina gamla Åsa Back, att det låter?

Det kunde å andra sidan vara ännu värre. Vi kunde ju vara födda på 50-talet …