Här möts två av de bästa tv-serierna
Ta fram almanackan.
Ringa in tisdagen den 12 januari med en mycket röd tuschpenna.
Då har sjätte säsongen av ”House” svensk premiär på Canal Plus.
Och då möts äntligen två av tidernas bästa tv-serier i ett och samma dubbelavsnitt.
Sherlock Holmes är aktuell på bio igen.
Denna gång spelas superdetektiven av Robert Downey Jr. En uppdaterad version där karatesparkar och banal slentrianaction ersätter hatten och intellektet.
Regissören Guy Ritchies senaste film är säkert starten på en ny och fullständigt onödig franchise. Alla som äger en tv eller dator har länge vetat att 2000-talets riktiga Sherlock Holmes spelas av Hugh Laurie i tv-serien ”House”. Seriens huvudperson, diagnosläkaren Dr Gregory House, har vid det här laget haltat fram genom sina sjukhuskorridorer i nästan sex säsonger. Och det är, för de som följt serien, ingen hemlighet att samme House är inspirerad av Sherlock Holmes.
I böckerna av Sir Arthur Conan Doyle promenerade aldrig Sherlock Holmes omkring med en flamlackad käpp, men i övrigt är Gregory House en modern hyllning till litteratur- och filmhistoriens mest kände detektiv.
House och Holmes är båda genier. De spelar instrument på fritiden, använder droger – House missbrukar vicodin och Holmes är nere med kokain – lever ensamma och saknar i princip vänner. House har också en trogen följeslagare och kollega vid sin sida, cancerläkaren Wilson. En karaktär vars temperament påminner om en viss Watson.
Genom åren har manusförfattarna i ”House” roat sig med att stoppa in mängder av smådetaljer och blinkningar till Sherlock Holmes-mytologin mellan alla spektakulära och hopplösa sjukdomsfall. Gregory Houses lägenhetsnummer 221 B är till exempel samma nummer som Holmes gatuadress.
Det skiljer mer än ett sekel mellan de två sagorna, men båda bygger på ett övernaturligt skarpt intellekt som uppfattar och löser problem som ingen annan lyckas se eller förstå. Och de senaste säsongerna har dramatiken i ”House” behållit sin skyhöga nivå genom att manusförfattarna börjat angripa seriens hjärta – Houses huvud.
I fjärde säsongens makalösa final, olyckan som exploderade i avsnitten ”House’s head” och ”Wilson’s heart”, fick tittaren bokstavligt talat titta in i Dr Houses hjärna. Olyckan spökar också i femte säsongens otäcka nedbrytning av Houses mentala hälsa.
När sjätte säsongen börjar har Dr House frivilligt checkat in på en psykiatrisk klinik för att komma över sitt vicodin-missbruk. Där träffar han en överläkare som spelas av André Braugher. Och André Braugher och Hugh Laurie är ett möte som jag personligen rankar lika högt som när Al Pacino och Robert DeNiro satte sig ner vid samma bord i filmen ”Heat”.
Braugher är mest känd för sin oefterhärmliga roll som kriminalpolisen Frank Pembleton i ”Uppdrag mord”. Att han nu dyker upp i ”House” är knappast ett sammanträffande. Mannen som skapade ”Uppdrag mord”, Paul Attanasio, är också producent för ”House”. Och Gregory Houses situation påminner om det Frank Pembleton gick igenom efter att han drabbats av en av 90-talets mest oväntade och våldsamma hjärnblödningar. I båda fallen handlar det om hur en tv-series viktigaste karaktär går sönder för att ge handlingen nytt syre.
”House” är fortfarande ett av de bästa skälen som finns att välja tv-soffan framför bion. Ingen behöver ett förstoringsglas, filthatt, pipa och bländande slutledningsförmåga för att förstå varför.
Det räcker att titta på den obehagligt snygga inledningen av säsong sex, där House ligger och drogsvettas till Radioheads ballad ”No surprises”.