Primitiv skräck som utklassar filmen ”Det”

Boken får Bill Skarsgårds clown att kännas som Musse Pigg

Markus Larsson

Du kan läsa skräckromanen ”Hex” när du vill.

Men du kan aldrig lämna den.

Det var en gång en häxa i det lilla amerikanska samhället Black Spring.

Hennes ögon och mun är igensydda. Armarna är fastkedjade vid den ruttna kroppen.

Om du råkar se henne drabbas du av en förbannelse och kan inte lämna staden.

I resten av ditt liv kommer du att vara rädd för vad som händer om häxan lyckas öppna sina ögon.

Upplägget för ”Hex” är, till en början, lika enkelt och skrämmande som barndomens vandringssägner.

Men det finns inget enkelt med resten av berättelsen. Boken får den aktuella filmatiseringen av Stephen Kings ”Det” att kännas som en husvagnssemester med Musse Pigg. Den får ”The Blair Witch Project” att likna en barntillåten dokumentär om kvistar. Slutscenen i originalversionen av ”The ring” är inget annat än grodan Kermit i peruk.

Precis som de bästa skräckromanerna ångrar man att man över huvud taget läste klart fanskapet. Efter sista meningen går den smygande fasan inte att skaka av sig. En månad efter att jag hade läst färdigt ”Hex” tittade jag efter mörka skepnader under träden på väg hem från tunnelbanan. Det låter fortfarande som att någon står och viskar i skuggorna i lägenheten på natten.

”Hex” är med andra ord underbar.

Boken gavs ut 2013 och är skriven av den holländska författaren Thomas Olde Heuvelt. I den amerikanska versionen och översättningen har handlingen flyttats till Hudson Highlands ovanför New York i USA. Thomas Olde Heuvelt var inspirerad av Roald Dahls ”Häxorna” och Stephen Kings ”Jurtjyrkogården” när han skrev sin roman. Just filmen ”Häxorna” skrämde honom så mycket när han var liten att han undvek kvinnor med handskar i sex månader.

Det unika med ”Hex” är att monstret är en naturlig del av människornas vardag, trots att hon varit död sedan 1600-talet. Invånarna i Black Spring, som lever i en ofrivillig karantän, använder en app som visar var häxan befinner sig. En specialavdelning av polisen, kallad Hex, bevakar vartenda steg hon tar.

David Lynchs klaustrofobiska surrealism är ständigt närvarande. Men den primitiva skräcken påminner framför allt om en ung Stephen King. Intensitetens volymknapp vrids obönhörligt upp till elva.

Och när den diaboliska frågan om vad skräckslagna människor kan göra mot varandra får ett svar börjar boken visa sina riktiga klor. Hur långt är invånarna i Black Spring beredda att gå för att skydda sina hemligheter? Hur långt kan de i sin tur gå för att straffa alla som bryter mot Black Springs minst sagt speciella och oskrivna regler? Är det häxan som är monstret i berättelsen eller något annat, något hemskare och mer bekant?

”Hex” kan mycket väl tolkas som en kommentar av vår samtid där irrationella, känslostyrda och populistiska lögner eller rädslor långsamt dränerar våra institutioner. Men det är först och främst en rå och fasansfull spökhistoria.

Att rekommendera skräck är som att dansa om arkitektur. Det som får dig att vägra släcka lampan på natten är ofta en anonym pelargon för någon annan.

Warner Brothers äger filmrättigheterna till ”Hex” och det skulle vara ytterst förvånande om inte boken en dag blir en film eller tv-serie. Det är antagligen bara en tidsfråga innan Black Rock Witch, eller Katherine van der Wyler, har samma populärkulturella status som dockan Chucky eller clownen Pennywise.

”Hex” lever upp till dess fulländade slogan:

Ondskan sover inte, den väntar.