Fortsättningen på tv-serien ”The white lotus” borde stoppas
Tv-serien ”The white lotus” är så bra att den förtjänar att ta slut
Tyvärr blir det inte så.
Skriv kort, helst inte alls.
Det är en kär gammal regel för journalister. Budorden borde även gälla för tv.
Men det sista avsnittet av miniserien ”The white lotus” på HBO hann inte ens sändas innan nyheten om nästa säsong tutades ut.
Andra säsongen ska utspela sig på ett annat hotell i ett annat land med andra skådespelare
Som om det vore en tröst.
Tankarna går till ”True detective”, den moderna southern gothic-klassikern av författaren Nic Pizzolato som hade premiär 2014. Den förändrade inte bara synen på vad en kriminalserie kunde vara och se ut. Den gav också nytt hopp om miniserier.
Det är lätt att förälska sig i korta och avslutade serier
Formatet skapar ett större utrymme för manusförfattare. De kan fördjupa storyn och karaktärerna mer utförligt än i en långfilm. Rent praktiskt går det även att locka större stjärnor och regissörer eftersom de inte behöver knyta upp sig lika länge i ett och samma projekt.
Samtidigt måste alla inblandade sätta punkt.
Det är lätt att förälska sig i korta och avslutade serier eftersom de har blivit så sällsynta. Den fenomenala ”Fleabag” av Phoebe Waller-Bridge eller ”Chernobyl” känns väldigt ensamma.
”True detective” fortsatte i två fristående säsonger till. Handlingen flyttades till andra platser med nya skådespelare, men till vilken nytta? Inget nådde ändå upp till midjan på de små figurer som Matthew McConaughey skar fram ur sina ölburkar.
Just nu befinner sig skaparen bakom ”The white lotus”, Mike White, i ungefär samma situation som Nic Pizzolato. Alla dörrar står öppna. Han har alla chanser att spä ut serien tills den tappar all färg och smak.
Första säsongen om hotellet White Lotus på Hawaii kommer alltid att vara antologins svårslagna original.
Vissa har jämfört ”The white lotus” med ”Sällskapsresan” och ”Pang i bygget”, vilket inte är så missvisande som det låter.
Svårt att föreställa sig hur Stig Helmer krökar ner sig i baren
Däremot är det svårt att föreställa sig hur Stig Helmer krökar ner sig i baren och ställer korkade frågor till fel person om hur det känns att bli pippad i röven. Det är lika långsökt att tänka sig hur Basil Fawlty hämnas på en jobbig hotellgäst genom att ”fräsa en tärning” i en resväska.
Humorn är nyckeln i den underhållande studien av några förfärliga människor som mår dåligt i sina sviter. Framför allt är flera scener en dräpande skildring av klass och vitt privilegium. Men det slutar inte där. När de pinsamma dialogerna är som bäst grillas många heliga kor över öppen eld.
Är slutet dessutom tillfredsställande? Nej, det är inte perfekt. Men det visar hur enkelt rika människor kan förändra sina liv eller fortsätta som vanligt, som om inget har hänt.
De fattiga, här i form av utsatta flickvänner och hotellpersonal, sexuella och kulturella minoriteter, får i bästa fall nöja sig med status quo.
Eller resa hem i en kista.