Jag böjde mig fram och viskade: där har jag varit
Läs Per Bjurmans krönika
NEW YORK. Två egenheter utmärker mig.
Jag måste säga ”där har jag varit” när jag på film ser platser jag besökt.
Och jag älskar amerikanska flygplatser.
Därför misstänker jag att ”Up in the air” kommer att
vara en film helt i min smak.
Det är oklart varifrån behovet att upplysa omgivningen om att jag
befunnit mig i miljöer som syns på film kommit, men det finns där och det kan bli ganska påfrestande för omgivningen – i synnerhet om de aktuella scenerna utspelas i New York eller Los Angeles.
När jag går på bio
ensam är jag, numer, mindre patologisk. Det var bara i yngre dagar jag böjde mig fram mot totala främlingar och viskade ”där har jag varit”. Nu mumlar jag bara tyst för mig själv.
Fast frågan är om inte våldsamt hajpade ”Up in the air” kan väcka den sortens beteendestörning till liv igen.
Den handlar om en man – spelad av George Clooney – som tack vare sitt jobb som ”corporate downsizer” (det vill säga en skitstövel som glatt står till tjänst när företag inte själva har mage att avskeda sina anställda ...) samlar på sig så många bonuspoäng att han i princip ägnar sitt liv åt vara flygpassagerare.
Därmed tillbringar han avsevärd tid på amerikanska flygplatser och såna råkar jag alltså älska, trots en tämligen djupt rotad flygrädsla.
Jag skulle kunna säga något högtravande om transitkänslan, om att det finns något lockande att befinna sig i en miljö där alla ständigt är på väg, men egentligen handlar det bara om cool arkitektur, den förföriska doften av flygbränsle och det oerhört amerikanska i att stå där på heltäckningsmattan under departure-monitorerna i södra terminalen på Miami International och läsa om flighter till Milwaukee och Kansas City samtidigt som det knastrar ett ”Continental flight 1223 to Houston, now boarding” i högtalarna.
De absoluta favoriterna är Dallas-Forth Worth, där de har bagage-band i direkt anslutning till varje gate, Las Vegas McCarran, som möter med slot-maskiner i ankomsthallen, Detroit Metropolitan, med sitt fantastiska tåg som susar ljudlöst under takåsen i Star trek-artade McNamara-terminalen, den nästan tyskt rena och funktionella Denver International, palmfläktande southwest-drömmen Phoenix Sky Harbor och art deco-stiliga San Diego International, belägen praktiskt taget mitt i stan.
Om Clooney visar sig på någon av de flygplatserna, då kommer det nog dessvärre att skära genom mörkret i salongen på Kips Bay-biografen i morgon kväll, högt och ljudligt:
– Där har jag varit ...