Fel filmmusik vann på Guldbaggegalan
Man lämnar salongen med en glad trudelutt i skallen.
Ett av många skäl till varför ”Hundraåringen…” efter snart fyra månader fortfarande är den svenska film folk helst vill se.
Filmmusik kan vara bra på så många olika sätt.
Genom att blixtsnabbt förflytta åskådaren till en tid, plats och stämning. Som de utsökt valda 1970-talslåtarna i ”American hustle”. Eller genom att förstärka spänningen i rysare eller thrillers. Eller genom att knappt märkas alls.
Kom att tänka på det när jag såg franska ”Grand Central” (premiär nästa fredag) häromdagen. Handlar om kärlek bland strålningsskadade arbetare på ett kärnkraftverk. Musiken är kongenial. Den låter som en härdsmälta.
Svensk film i övrigt – utom barn- och familjefilmerna och Anna Odells ”Återträffen” – har hamnat lite i baksmälla efter den monumentala framgången för Felix Herngrens ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”. Ungefär 1 552 450 besökare just nu. Filmer som ”Hallåhallå”, ”Stockholm stories” och ”Tommy” har halv- eller helfloppat, trots uppenbara kvaliteter. Känns inte som det vankas en svensk publiksuccé förrän i slutet av augusti, när Colin Nutleys stjärnspäckade ”Medicinen” premiär.
Det finns mycket att tycka om i ”Hundraåringen…”. Den originella historien. Tonen och humorn. Skådespeleriet. Detaljrikedomen. Och, inte minst, musiken.
Soundtrackets inledande och avslutande spår innehåller det tema som omedelbart försätter publiken i rätt stämning och som gör att den lämnar salongen med en glad trudelutt i skallen. Övrig musik anpassar sig på ett suveränt sätt till de tider och platser där scenerna utspelas.
Fel musik vann på Guldbaggegalan.
Kompositören Matti Bye var dubbelt nominerad, vann för ”Faro”, men borde förstås ha belönats för ”Hundraåringen…”.
Musik som står för sig själv, på samma sätt som Goran Bregovics till Emir Kusturicas filmer har gjort.