Man blir retro av en sommar på landet
Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden
INGARÖ. Det här var sommaren som aldrig tog slut. Jag åkte till landet igen och blev omedelbart omodern igen.
Helgen blev en sentimental snabbrepris av mina tio sommarveckor på ett ljuvligt museum.
Man blir retro på landet. På sommarställen står tiden nästan still, de är som museum som bara sällan skaffar en ny pjäs. I köket här: ett paket potatismjöl, troligen från förra årtusendet. Det får stå kvar.
Teven har bara åtta kanaler, det finns ingen wifi, bara 3G. Det finns en cd-spelare och bara bra skivor som stått här i åratal och en dvd-spelare, här streamas inget. Det finns böcker som inte öppnats sedan 1987. Eller 1967 kanske. Eller kanske aldrig.
Sommarens låt var ”Summertime in England” från underskattade ”Common one” med Van Morrison, världens bästa låt kniven mot strupen (det finns en magisk liveversion från Monterux 1980 på Youtube).
Sommarens bok var ”Doktor Glas” från 1905 av Hjalmar Söderberg. (Jag försökte läsa Dan Browns nya ”Inferno” men det gick helt enkelt inte, den var för usel, och då tyckte jag ändå ”Da Vinci-koden” var klart underhållande).
På tv såg jag bara Ernst Kirchsteiger renovera ett hus och Håkan Hellström på Skansen. (Jag älskar Ernst, han kan allt, han är allt en karl ska vara, han är sommar hela han. Och Håkans konsert på Skansen var makalös).
Jag lyckades ofta, men inte tillräckligt ofta, undvika Twitter, Facebook och Instagram.
Jag lyssnade på ”Sommar” i P1 som tyvärr sällan var bra, det var för många lyten, för mycket tabloidisering. (Bäst var Sami Said, Liv Strömquist och Sara Danius men det fanns fler).
Vi var här i tio veckor, jag körde aldrig längre än till Gustavsberg för att proviantera. Jag sågade, badade, jagade ungar, lagade pyttipanna, åt glasnudelsallad (”good times, noodle salad”), bytte blöjor, läste bara DN och Svenskan på papper hämtade på grusvägen och det var sol nästan hela tiden.
Midsommar kändes som i förrgår men allt tog slut.
Hösten kom en dag, ovanligt sent, så sent som förra söndagen, men den slog till brutalt. ”Pappa, det regnar löv”, sa pojkis och vi packade ihop. Dagen efter var föräldraledigheten över. Omställningen provocerade. Staden var hotfull, full av människor, full av stress, intrycken överväldigade, moderniteten bankade tinningarna. Smart-tv, on-demand-box, twitterflöde, brus, t-baneträngsel, ny musik, nya böcker, nya teveprogram. Koll. Modernitet. Rena byxor.
Sedan kom sommaren tillbaka! Tillbaka till landet, jag tog på mig fula kläder, handdiskade igen och körde sommaren på snabbrepris under helgen.
”Summertime in England”, Nina Simone, Carole King, The Band, Olof Lagercrantz bok om August Strindberg, ”Simma lugnt Larry” på dvd, sådant som blir kvar år efter år. Bara hög kvalitet får stanna kvar i sommarhem och tillskotten är få, det är ”same as it ever was”, som Talking Heads brukade uttrycka saken. Varje sommar på landet är ljuv repris, som barndomsnummer av Spindelmannen och Kalle Anka.
(Några kantareller fanns inte på repris dock, det har regnat för lite, men massa lingon.)
Nu är allt över. Jag är tillbaka i stan. Dags att bli modern igen, konsumera nya grejor och leta guldkorn som en dag platsar i sommarstugans kulturmuseum.
Veckans ...
BABE. Karin Adelsköld. ”Alla tiders hits” på SVT var lite premiärnervöst men effektiv och gedigen lördagsunderhållning i trivsamt lugnt vischan-tempo.
FILM. ”Monica Z”. Bara två saker stör mig med att man struntar i kronologin och komprimerar Monica Zetterlunds liv: Att Tages ”Miss Mac Baren” från 1966 spelas redan cirka 1959 i handlingen, som om popen slagit igenom, och att dottern alltid är lika gammal. Nej, det hade förstås inte gått att låta henne åldras, jag fattar, men ändå, det stör. Egentligen är det inte en film om Monica Zetterlund utan en film om missbruk. Bra är den, en film för alla generationer. Och Edda Magnason är direkt sensationell, inte bara som Zetterlund utan även som människa med problem. Sensationell, säger jag.
ROCK-ALBUM. ”Sequel to the prequel”, Babyshambles. Babyshambles! Pete Doherty! Det trodde jag inte, att han hade så här mycket pop, twist, rock, country och kräm i sig ännu. En bedårande comeback, kanske tack vare återföreningen med fine gamle The Smiths-producenten Stephen Street.
FRÅGA. Helge Skoog slutar som speaker i mattrivselprogrammet ”Halv åtta hos mig”. Hur ska det gå? Vem ska vara putslustig nu? Det här är inte bra för TV4.
TV-SERIE. ”The newsroom”, C More. Oj, ruskigt bra säsong två, också. Kretsar kring rapporteringen om ett rykte om att USA använt sarin-gas. Stämmer det eller stämmer det inte? Rykande aktuellt med tanke på sarinkrisen i Syrien. Dessutom: sedvanligt sylvass mediekritik och slapstick. Aaron Sorkin är i form.