Dennis Lehane – fri från bullshit
Aftonbladets nöjeskrönikör Markus Larsson spanar på popkulturen
Titta på bilden här intill.
Nej, det är ingen nöjd hob från Midgård.
Det är en av USA:s bästa författare.
Hans penna är så vass att den hade kunnat vara en filmkamera.
Det finns två författare som jag inte kan vara utan.
Båda två slog igenom på 90-talet och har sen dess förnyat den amerikanska kriminalromanen.
Men det dröjde länge innan man kunde läsa om George Pelecanos och Dennis Lehane på svenska kultursidor. I stället växte deras rykte i musik- och filmvärlden.
Att George Pelecanos snabbt blev en favorit hos rockkritiker är knappast konstigt. Hans berättelser kryllar av rock- och soulreferenser. Musiken är en sorts pacemaker som förstärker böckernas puls. Och efter sista sidan vill man ofta plocka fram kreditkortet och köpa skivorna och låtarna som Pelecanos skriver om.
Likheterna mellan Dennis Lehane och George Pelecanos är många.
Båda två förankrar sina historier i den amerikanska arbetarklassen. Böckerna utspelar sig i princip alltid i deras hemstäder, Boston respektive Washington. Båda två är inspirerade av amerikanska noirförfattare som James Crumley, James Ellroy och Newton Thornburg. Och båda två har skrivit manus till den mästerliga tv-serien ”The wire”.
Men där Pelecanos skriver musiknördiga och western-liknande historier satsar Lehane på en helt annan dramatik. Hans romaner innehåller allmängiltiga klasskamper och moraliska konflikter som är lika gamla som Grekland.
Ändå känns Lehane ytterst modern, något som till stor del beror på hans skrivteknik.
Bildspråket och dramaturgin påminner om välgjorda, amerikanska storfilmer eller tv-serier. Framåtrörelsen och laddningen är enorm. Intensiteten får nästan sidorna att ryka. Lehanes böcker bör därför sorteras in nånstans mellan den senaste dvd-boxen från tv-kanalen HBO och filmen ”Maffiabröder”.
Alla böcker utom en – novellsamlingen ”Coronado” – finns numer i svensk översättning. Men de har getts ut i en märklig ordning.
Romanerna om privatdetektiverna Patrick Kenzie och Angela Gennaro – en kvintett som bör läsas i kronologisk ordning – är det värsta exemplet. Bonniers gav ut den femte delen först. Och den tredje sist. Qué? Ingen kan fortfarande förklara varför.
Sviten är en grundkurs för alla som vill upptäcka Dennis Lehane. Och de ska läsas i följande ordning: ”En drink före kriget”, ”Mörker, ta min hand”, ”Ingenting är heligt”, ”Gone, baby, gone” och ”Svart nåd”.
Men efter böckerna om Angela och Patrick har det blivit allt svårare att definiera Lehane som en kriminalförfattare.
Det stora genombrottet ”Mystic river” – som fick titeln ”Rött regn” i Sverige – är en magnifik tragedi som trotsar alla genrebeskrivningar. Uppföljaren ”Patient 67” är en skrämmande, psykologisk thriller. Och nu är Lehane aktuell med ”Ett land i gryningen” – en 700 sidor lång, historisk roman om polisstrejken i Boston 1919.
Tidigare i veckan besökte Dennis Lehane Stockholm för att prata om ”Ett land i gryningen”. Och precis som hans böcker saknade författarsamtalet all form av högtravande bullshit.
Det kändes snarare som en välregisserad ståuppshow. Lehane var förbluffande rolig och självsäker.
Han gjorde runkrörelser med högerhanden när han pratade om Hollywood, avslöjade att han jobbar på en sjätte bok om
Angela och Patrick och hann även med några enkla skrivtips.
Hur vet man om en karaktär är bra eller inte?
Lehane svarade med ett exempel från arbetet med
boken ”Mystic river”. Jimmy, som spelades av Sean Penn i Clint Eastwoods film från 2003, hade från början en betydligt mindre roll i handlingen. Men sen fick hans dåvarande fru läsa råmanuset ...
– Det är alltid ett gott tecken om de som läser vill ligga med nån av karaktärerna. Då vet du vem du ska satsa på.