Jag flydde när Nordman dök upp i studion

helskärm

Jag minns inte allt, men detta minns jag: jag var med i radio tillsammans med Adam och Gry i onsdags och hade just sagt något vansinnigt elakt om Nordman.

Jag minns inte ordvalen, men andemeningen var att de såg ut som två drunknade personer som man dragit upp på land efter flera dagar i bräckt vatten.

Precis när jag var inne i en passage om att Hemlins hud var ”så vit att den är blå” så avbröts jag av Adam: ”Nämen, titta. Rakt bakom dig, Alex, så kommer faktiskt Nordman. Vi kan väl ta in dem i studion så att de får bemöta din kritik.”

Jag blev både stum och stel. Jag vågade inte vända mig om, men jag var som Spiderman, varningssignalerna spelade som ett klockspel i min kropp. Jag kände: nu går det nog åt helvete, alltsammans.

Så öppnades dörren och där stod de. Wester och Hemlin. Alldeles bakom duon stod den där Brinkenstierna, tydligen manager av något slag.

”Jag hörde allt du sa!” Jag hörde allt du sa”, kraxade han och hoppade och pekade på sina öron.

Och jag såg att i de där öronen satt ett par hörlurar som ledde till en sladd som gick till mobiltelefonen han hade i handen.

Den jävulen hade lyssnat på radio genom telefonen och informerat Nordman om allt.

”Så vi är drunknade, vi”, sa Hemlin tyst och tittade på mig. Han blinkade, men bara med det friska ögat. Det ärrade ögat vägrade släppa mig med blicken.

Wester glodde på mig på det sätt som mördare gör i filmer alldeles innan de blixtsnabbt drar kniv och hugger-hugger-hugger.

”Varsågod, Alex”, sa Adam. ”Utveckla gärna detta nu. Hur menar du att de ser drunknade ut?”

Jag sa ”asch, det är väl…” och så sa jag ingenting. Jag ville bara smita därifrån, jag ville att Nordman skulle säga ”det gör ont, men gå ändå” och så kunde jag tagga därifrån.

Men det gjorde han inte. Han sa ingenting alls. Han bara stirrade på mig. Ärret vid ögat ryckte, men i övrigt stod han lika still som knivkastarens partner på cirkus.

”Det är väl…jävligt imponerande vad grabbarna har gjort”, sa jag.

”Jag gillar Nordman. Och vackra är de också.”

Det blev kaos. Adam skrek. Gry skrek. Den där Brinkenstierna blev helt tokig, började hoppa på stället.

”Stå för vad du sa”, ropade de. Jag flydde från studion, vis av en läxa som Nordman just lärt mig: Tala aldrig illa om folk som du omedelbart kan stöta på.

Gör det bara när du är på tryggt avstånd. Som bakom en datorskärm.

Det lärde de mig. Nordman-nollorna.