Missy håller mig på halster – i dagar
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-06-06
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
HOLLYWOOD. Intervjuar Angelina Jolie, Tom Hanks och Julia Roberts.
De är punktliga som tyska ingenjörer.
Sen är det dags för Missy Elliott.
Ojojojojoj.
Det börjar redan på tisdagen.
Kvart över elva ringer chefen.
– Vi har fått telefonare klockan två. Kan du ta den?
Visst. Ställer in ett lunchmöte. Bokar om en tandläkartid. Gör research. Ringer den svenska arrangören som bjudit in världens bästsäljande kvinnliga hiphopartist till Stockholms jazzfestival den 12 juni.
Får höra att hon ska finalspela, att det blir en tjuvtitt på hennes höstturné och att hon har en ny platta på gång.
Tio i två ringer det igen. Missy är försenad. Kan jag om någon timme?
Drygt en timme senare ringer det på nytt. Nu heter det att Missy firade storhelgen i USA i går och att hon är ”lite trött”.
Kan jag i morgon bitti, tidigast åtta eller senast nio?
Vaknar halv åtta med skrikande huvudvärk till en lika skrikande väckarklocka efter att ha vägrat ställa in tisdagskvällsaktiviteter som absolut inte hör hemma på tisdagskvällar.
Klockan åtta sitter jag vid datorn.
Först fem i nio ringer telefonen. Missy sägs vara på gång.
Mina telefonnummer dubbelkollas. Jag får veta att jag ska bli uppringd om 20–30 minuter.
40 minuter senare ringer telefonen, det är den svenska kontakten igen. Han låter lättad. Om 20 minuter ska vår telefonintervju på 20 minuter genomföras.
Tittar på klockan och beslutar återigen att skippa kaffet. Är inte säker på att espressomaskinen klarar schemat.
20 minuter senare, klockan tio, kommer ett nytt samtal. Generad röst den här gången. Elva lyder det senaste budet.
Jag släpar mig till kaffemaskinen.
Klockan elva svarar jag hoppfullt.
På nytt svensk röst i andra änden. Strul nu. Kan jag om en eller två timmar?
Är det dolda kameran? Jag kan om en timme. Inte om två. Filmintervjuer då. Och de börjar som bekant när de ska, vill jag tillägga men biter mig i tungan.
Två espresso senare kommer ett nytt samtal.
Plötsligt är det ljus i tunneln. Jag får ett nummer att ringa om 20 minuter. Efteråt ombeds jag sms:a den svenska kontakten att det gått bra.
Inga problem.
Ringer på sekunden 20 minuter senare.
Amerikansk management i andra änden. En kvinna. Okoncentrerad. Ett jävla liv i bakgrunden.
– Vem sa du att du var, sa du? ropar hon.
Presenterar mig på nytt.
Hör pappersvändande.
– Du, Missy har en stor spelning i kväll. Vi måste göra det här på fredag i stället.
Jag lägger på.
Efteråt ringer den svenska kontakten som lagt ner ännu mer tid på det här hopplösa projektet än jag.
När jag suckar håller han med.
Sen säger han:
– Det är hiphop.