Jag vill vara en enda man
SKILLINGE-NORRTÄLJE. De finns på bensinmackarna, två så bra filmer att jag längtar efter att vara olycklig, igen.
Att vara George Clooney och Colin Firth.
Jag såg dem igen när det regnade i torsdags och nu kör jag norrut.
”Up in the air” med George Clooney och ”En enda man” med Colin Firth handlar i all anspråkslöshet om livet och om vår ensamhet.
Dels den självvalda, dels den påtvingade, dels den lyckliga, dels den olyckliga. Dels den vi längtar efter, dels den vi hatar. Alltså en massa liter av ensamhet och dessutom – och detta är det viktiga – allt det komplexa däremellan.
För inget är enkelt, vad Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin eller Roland Poirier Martinsson eller taxichaufförerna eller Hanne Kjöller eller bloggarna eller relationsrådgivarna eller teveexperterna eller skolavslutningstalarna än säger.
George Clooney i ”Up in the air” är lycklig men det märks knappt. Han reser Amerika runt i businessklass och sparkar människor från deras jobb och samlar poäng på sina flotta plastkort. Ibland ligger han med någon. Han är en pragmatisk realist, kapitalistiskt cynisk, vänlig och omedvetet lycklig. Tills ...
Colin Firth i ”En enda man” är olycklig men det märks knappt. Han arbetar som collegelärare i Los Angeles och bor i en utsökt designad villa. Han saknar den kärlek han förlorat, han ligger aldrig med någon. Han är en uppgiven realist, politiskt cynisk, vänlig och medvetet olycklig. Tills …
Det går som det går.
Kanske slutar filmerna lyckligt, kanske inte. Det är ovanligt mycket betraktaren som avgör detta i just dessa filmer.
Identifikation är viktigt på film och jag har i mitt liv, i någon mån, varit både Clooneys ”Ryan Bingham” och Firths ”George”.
Jag hatade det. Filmernas romantiska skimmer och fulländade estetik saknades fullständigt.
Nu har jag fått det jag alltid drömde om – den kvinna jag älskar, ett barn jag skulle dö för – och jag har aldrig varit lyckligare.
Ändå kör jag här på E4, förbi vetefälten i Laganland och fiskrökeriet och de värdelösa OK/Q8 som inte tar American Express och tänker på Colin och George och får ett satans infall att bara säga hej hå hej då och släppa av allt jag älskar och därpå vända denna hyrda braksvennevolvo V70 söderut och köra tillbaks till ett gammalt liv, det med Clooneys oändligt torftiga flygplatsfrihet och Firths självmördande längtan efter förlorad kärlek.
Det är ett storartat betyg till två underbara filmer och två mästerliga skådespelare. Colin Firth och George Clooney får tragik att glittra så vackert att jag längtar till något jag inte vill ha.